Den som tittar på det pågående Nato-toppmötet i Litauen med svenska ögon och ur ett svenskt perspektiv hade lätt kunnat få intrycket av att den stora frågan som skulle avhandlas där handlar om Sverige skulle bli försvarsalliansens 32:a medlem eller inte.
Så är emellertid inte fallet, även om såväl generalsekreteraren Jens Stoltenberg som en rad ledande länder har engagerat sig i hårt och ljudligt för att få Sveriges ansökan bifallen.
Ur ett bredare perspektiv ligger tyngdpunkten i stället på två andra stora ämnen – det ena är den nya försvarsstrategi och europeiska upprustning som är ett svar på den ryska invasionen av Ukraina, och den andra på Ukrainas strävan efter att bli medlem i alliansen.
Den första frågan kommer att få omfattande, krävande men i grund och botten goda effekter på den svenska försvarsmaktens arbete.
Det kommer att förändra de inköp man är tvungen att göra och de förmågor man behöver öva – men också de övningar man har möjlighet att delta i, och på sikt höja vår avskräckande förmåga och därmed vår säkerhet.
Att på det sättet växa och ställa om på samma gång kommer naturligtvis vara en utmaning för Försvarsmakten som organisation – men det kommer knappast att ställa till några problem på det politiska området.
Sverige har en lång vana av att fatta långsiktiga försvarsbeslut över blockgränserna, och den medborgerliga och politiska uppslutningen kring behovet av att rusta upp garanterar att den kommer att fortsätta i överskådlig tid.
Den andra frågan – om en eventuell ukrainsk Nato-anslutning – är betydligt kvistigare för svensk del.
Det militära stödet till Ukraina är en självklarhet, och om vi tidigare kunde behöva hålla tillbaka någonting, så är våra händer betydligt friare nu.
Det borde vi utnyttja – ett Stridsfordon 90 gör betydligt mer nytta i Ukraina än vad den gör i ett svenskt förråd eller ens i övningsterrängen, och på medellång sikt är det enda sättet att göra vårt närområde säkrare att se till att den ryska aggressionen mot Ukraina misslyckas så fullständigt som möjligt.
Det är nämligen kraftigare avskräckning än någon arsenal vi skulle kunna rusta upp på egen hand – och därför borde Sverige ställa sig sida vid sida med våra baltiska grannländer, som med sina erfarenheter av rysk ockupation varit pådrivande i det transatlantiska stödet till Ukraina.
Därför är det goda nyheter att försvarsminister Pål Jonsson (M) under tisdagen undertecknade två försvarsavtal med Ukraina som ska möjliggöra för landets piloter att träna i Sverige, och som ger Ukraina ett snabbspår för Ukraina för svensk försvarsmateriel.
Men när det gäller frågan om ett ukrainskt Nato-medlemskap behöver vi vara försiktigare. Att utlova ett sådant vid krigsslutet är nämligen inte helt utan risk.
Ett Nato-anslutet Ukraina må vara slutmålet – men det är också varje rysk regerings mardröm. Därför skulle löftet om ett omedelbart medlemskap vid krigsslutet paradoxalt nog kunna tjäna som en morot för Ryssland att förlänga eller till och med frysa konflikten, snarare än att erkänna sitt nederlag.
Sådana överväganden är vi i fortsättningen tack och lov inte ensamma om att behöva göra, och som alltid är det viktigaste att vi går i takt med våra allierade och grannländer.
Men det hindrar inte att Sverige redan nu bör planera för att åtminstone ibland kunna inta en ledande roll, och att vara tydliga med att vår solidaritet med de länder som oförtjänt drabbas av kriget saknar en bortre tidsgräns och sträcker sig så långt vi överhuvudtaget är förmögna att gå.