Försvarets rekryteringsproblem behöver lösas

I ett öppet och personligt inlägg på Försvarsmaktens hemsida kommenterade flygvapenchefen Carl-Johan Edström det pågående arbetet med landets stridspiloters arbetsvillkor och den framtida personalförsörjningen inom vapenslaget.
Där kallar han redan i den första raden det som sker just nu som ”ett prekärt läge, en kris.” Bakgrunden är att en större grupp stridspiloter är missnöjda med sina villkor, att flera har begärt tjänstledighet till hösten och andra har tagit steget att säga upp sig. 
Vem som helst kan inte bli stridspilot, och stridspilot blir man inte heller i en handvändning. Innan flygutbildning måste man genomgå officersutbildning, och det innebär att återväxten till Försvarsmaktens relativt beskedliga grupp stridspiloter alltid kommer att vara förknippad med svårigheter.
Det är ett i grunden attraktivt yrke – men enskilda beslut angående utbildningsförutsättningar, arbetsvillkor och pensioner kan på relativt kort tid få dramatiska konsekvenser för den framtida personalförsörjning i ett av dem yrken som är allra viktigast för landets försvarsförmåga.
Det finns förstås ingen mening med att investera tiotals miljarder i nya vapensystem, om man inte har den kompetenta och pålitliga personal som behövs för att manövrera dem.
Därför är de besked om extra satsningar som Edström ger besked om välkomna – och man kan bara hoppas på att det räcker för att visa piloterna att deras arbetsgivare är engagerade i deras situation och gör sitt bästa för att förbättra den.
Men om man höjer blicken en smula, ser man också att det här inte bara är en enskild händelse, utan att dessa personalproblem faktiskt utgör ett mönster för Försvarsmakten – och att det är ett mönster som vi förmodligen inte har sett det sista av.
Grunden ligger förstås i den omfattande nedrustning som skedde i spåren av det kalla krigets slut, som förvaltades av flera regeringar men som accelererades och nådde sin allra sista fas under Fredrik Reinfeldts (M) alliansregering. 
På den tiden hette det att försvaret var ett ”särintresse”, det talades om ett litet men ytterst mobilt insatsförsvar och den allmänna värnplikten lades ned.
Det var beslut som kunde verka rimliga i det dåvarande läget – men som ledde till att det snart i stället talades om ”enveckasförsvar”, om brist på soldater i snart sagt varje befattning och till att punkter av strategisk betydelse för rikets säkerhet lämnades i princip obevakade.
Sedan dess har väldigt mycket hänt. I efterdyningarna av den ryska ockupationen av Krim har framförallt försvarsminister Peter Hultqvist (S) lett en kraftfull upprustning av det svenska försvaret. 
Att rusta upp ett försvar på det sättet går emellertid inte i en handvändning – det är snarare att likna vid att vända på en oljetanker, där bara väldigt många små ändringar av kursen till slut ger ett synligt resultat.
Det blåser andra politiska vindar just nu, och i stället för att vilja lägga ner tävlar partierna om att bjuda över varandra i försvarssatsningar. Därför har jag svårt att föreställa mig att man i nuläget inte skulle kunna hitta en lösning som är tillfredsställande för såväl stridspiloterna som Försvarsmakten.
Det ändrar emellertid inte det grundläggande problemet – en svensk upprustning kommer att ta tid, och kommer att kräva mer än bara pengar i en budget. Det kommer också att kräva att Försvarsmakten gör sitt yttersta för att bli en attraktiv, trygg och pålitlig arbetsgivare över tid – och att man lyckas behålla den personal som är själva förutsättningen för att utbilda nya rekryter i överskådlig tid.