Någonting som åtminstone ännu inte har slutat överraska mig är hur genuint osvenska jag och många andra uppfattar många av de förslag som det ökända Tidö-avtalet innehåller.
Det borde förstås inte vara en överraskning, eftersom Sverige under lång tid varit ett land som har byggt på ett till lika delar liberalt och socialdemokratiskt politiskt tänkande; ända sedan dessa två krafter gick ihop och segrade i rösträttsstriden, har konservatismen i Sverige befunnit sig på reträtt.
Trots detta finns det någonting som skär i en vid tanken på att just de partier som påstår sig värna alldeles särskilt om det typiskt, kulturellt och exklusivt svenska exempelvis har bestämt sig för att införa ett system där människor som arbetar offentligt ska tvingas ange personer som vistas i landet illegalt.
När man internationellt talar om varför de nordiska länderna har lyckats vara så framgångsrika på så många sätt under så många skiftande förutsättningar, så brukar nämligen en av de förklaringar man tar upp vara att det är samhällen som i hög grad präglas av förtroende.
Det är ett förtroende som existerar mellan medborgarna och i någon mån även näringslivet – överenskommelser och avtal är till för att hållas så samvetsgrant det är möjligt, eftersom alla i slutändan tjänar på att det förhåller sig så.
Men det är också ett förtroende som existerar mellan medborgare och myndigheter, där medborgarna litar på att myndigheterna förvaltar de gemensamma medlen och inte ägnar sig åt något fulspel – och i gengäld går med på att bidra med sin andel av ekonomiska medel och samarbete.
Det är just detta som gör förslaget om att exempelvis förskollärare ska tvingas att ange förskolebarnens målsmän så oerhört infamt.
Visst sätter det såväl utsatta människor som hederligt och hårt arbetande offentliganställda i en knivig personlig situation – det är illa nog.
Men det som det också gör, och som på längre sikt är betydligt värre än så, är att det eroderar den trygghet och det förtroende som bör vara grundinställningen i alla myndighetskontakter.
Det är nämligen inte bara infamt och oerhört osvenskt – det är också i grunden korkat och improduktivt. Att ta bort förtroendet ur den ekvationen är nämligen också att mer eller mindre direkt uppmuntra oärlighet från såväl offentliganställdas som dem de möter i sina arbeten.
Det bygger ett sämre samhälle än det vi hade förut – och därför borde förslaget inte utredas, utan kastas i papperskorgen direkt. Det är faktiskt överraskande att det har nått så här långt