För vems skull finns Liberalerna till nu?

Så här långt inför ett val har opinionsmätningar ett mycket begränsat värde – åtminstone för den som vill sia om framtiden och väldigt gärna veta hur det kommer att gå. 
Vad väljarna tycker idag säger rätt lite om vad de kommer att tycka i september 2026, och det är inte särskilt konstigt – det är bara att se tillbaka tre år i tiden till juli 2020 och tänka på den värld som vi levde i då.
Då brottades vi fortfarande med det smittsamma covid-viruset utan att ha något vaccin till hjälp, och visste ingenting om den kommande ryska invasionen av Ukraina och de effekter de skulle få på den globala och den svenska ekonomin.
Det ska dessutom hållas valkampanjer också, där partierna får chansen att lägga fram sina argument för sig själva och för sin politik – men det är på den punkten som mätningar av vad väljarna tycker just idag är av värde.
De stakar nämligen ut den väg som partierna behöver gå, och om de ska försöka flytta på sig eller bara har att försvara sin redan intagna position.
Det ena behöver inte vara svårare än det andra, men ett parti som att döma av SVD/Novus julimätning har ett särskilt stort arbete framför sig är Liberalerna under den nyvalde partiledaren Johan Pehrsson.
De är nämligen tillbaka på en bekant siffra – de 2.8 procent som fick den före detta vänsterledaren Jonas Sjöstedt att skämta om att Liberalerna var exakt lika starka som en folköl.
Folkölet lanserades en gång i tiden som efterträdare till det populära mellanölet, men hade svårt att nå samma status bland konsumenterna; för svag för att kunna konkurrera med starkare drycker, men för stark för att kunna gå som alkoholfritt, träffade det inte riktigt rätt för någon.
Det var helt enkelt lite svårt att förstå vad det skulle vara till för – och ville man vara riktigt elak, skulle man kunna säga att samma sak faktiskt gäller med Liberalerna nuförtiden. De har blivit ett stödhjul för högerregeringen utan att kunna försvara sina röda linjer, och klarar inte ens riktigt att hota med att lämna den.
Det är inte så konstigt med tanke på att den enda anledningen till att de tog sig över spärren i förra valet var moderata stödröster, men det gör det också svårt att förstå varför de egentligen ska försöka ta sig över spärren nästa gång.
För den som vill ha ett alternativ till Jimmie Åkessons (SD) och Ulf Kristerssons (M) politik är det uteslutet att rösta på Liberalerna – och för den som inte vill ha det känns det nog bättre att rösta på originalet än på ett stödparti som gnäller lite motvilligt längs vägen, men alltid följer med till slut.
Allt fler av Liberalernas tidigare väljare, medlemmar och till och med ledande företrädare har öppet deklarerat att de inte längre sympatiserar med partiet – och det gör att man till slut måste ställa sig frågan vem partiet egentligen är till för nuförtiden. 
Det är vad opinionsläget säger om Liberalerna i nuläget – och det betyder också att de kommer att behöva göra en kraftfull förflyttning inför nästa val om de inte vill åka ur riksdagen. 
De befinner sig i fritt fall, och kommer att behöva bygga om själva grunden. Och det gör man faktiskt inte genom att bara fråga sig vad väljarna kommer att vilja höra härnäst – utan att själva ta sig en fundera på vad det egentligen var man gav sig in i politiken för. 
Vad är det man vill åstadkomma med sitt parti – och i vilken riktning vill man egentligen föra landet och dess politik? Det är svåra frågor – men den som inte har ett bra svar på dem förtjänar faktiskt inte väljarnas förtroende.