Under måndagen meddelade den ryska regeringen att man drar sig ur det FN-förhandlade avtal som hittills har möjliggjort export av spannmål från Ukraina.
Under nätterna som har följt har hamnen i Odessa och de stora spannmålslagren där stått i brand efter omfattande attacker från ryska robotar och drönare, och under onsdagen klargjorde Ryssland att man inte tvekar att angripa civila fartyg på väg till Ukraina.
Att angripa ett lands livsmedelsfaciliteter är att betrakta som ett krigsbrott – men det är i Rysslands fall ingenting nytt.
Tidigare robotangrepp har rutinmässigt riktat in sig mot civil infrastruktur och befolkningscentrum, och det finns goda skäl till att landets president Vladimir Putin är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Att man nu väljer att lämna spannmålsavtalet och hindra exporten av ukrainsk spannmål utgör dock en ny nivå, eftersom detta slag inte enbart riktas emot Ukraina, utan kommer att få sina främsta konsekvenser i andra delar av världen.
Ukraina är ett av världens bördigaste länder, och de spannmål som exporteras därifrån utgör en central del av livsmedelsförsörjningen för miljontals människor, i första hand i Afrika och Mellanöstern.
Ett stopp för den trafiken innebär reella risker för allvarlig hungersnöd, och för det lidande och de svårt destabiliserande effekter sådan har.
Det kan verka som en nedrig, obegriplig och meningslös ondska från rysk sida – men så är inte fallet.
Hungersnöd är nämligen inte en bieffekt av de ryska angreppen, det är deras själva syfte, och de nya attackerna skvallrar om ett Ryssland som både har förtvivlat svårt att nå sina krigsmål och är beredda att ta till alltmer desperata metoder för att göra det.
Det stod tidigt klart att Ryssland inte skulle kunna segra med traditionell och symmetrisk krigföring, och att landets armé med invasionen av Ukraina hade tagit sig vatten över huvudet.
Man kan inte bryta den ukrainska armén så länge den försörjs med vapen och ammunition från västvärlden – och så länge man inte kan det, så riktar Ryssland enbart in sig på att förlänga kriget och att med asymmetriska medel försöka krossa själva viljan att göra motstånd.
De vill göra krigets kostnader för Ukraina och resten av världen så höga, att det inte finns någon annan råd än att söka nå en överenskommelse på villkor som är gynnsamma för Ryssland.
Så ser logiken ut bakom den olje- och gasutpressning Putin vill utöva mot Europa, så ser logiken ut bakom landets bestialiska krigföring och så ser också logiken ut bakom de nya vågorna av terrorangrepp mot världens livsmedelsförsörjning.
Det var inte med orätt som EU:s utrikeschef Josep Borrell kallade dem för en ”barbarisk attityd” – och på en sådan kan det bara finnas ett enda svar; att vägra att vika ner sig, och visa att dessa attacker är lönlösa.
Själva viljan att göra motstånd är det allra viktigaste vapnet just nu – och därför är det av stor betydelse att EU:s utrikesminister under torsdagen möttes för att diskutera ett omfattande och långsiktigt paket för att fortsätta att beväpna Ukraina.
Det skulle innebära vapen, militär utrustning och ammunition för 17 miljarder euro över fyra års tid – men det kommer framför allt att vara en tydlig signal till den ryska regimen att ingenting de gör kommer att ändra läget på marken i Ukraina eller i omvärlden.
Det visar att deras krig är lönlöst, att det aldrig borde ha påbörjats – och att de borde dra tillbaka sina trupper och avsluta det så snart det bara är möjligt.