Följde mediedebatten för några veckor sedan om size-zero trenden som återuppstått.
Det är typiskt, först ”vinner” kroppspositivismen mark på Instagram och den traditionella reklamen börjar inkludera olika typer av modeller. Ett tankesätt börjar gro i offentligheten att tjock är ett adjektiv, inte ett negativt eller positivt värdeladdat ord.
Jag började tro på ett paradigmskifte: att idealen kring kroppar förändrades. Att olika är bra. Naivt!
Blev heldeprimerad när Bianca och co börjar fota sina revben och nyckelben på Instagram för att marknadsföra sin ouppnåeliga livsstil och produkter till sina unga lättpåverkade följare.
Ja, jag skriver Bianca. Hon är ett varumärke: det är inte kritik mot privatpersonen utan mot mediemakthavaren. Bianca & Co har valt att gå i bräschen för size-sero. Som en (omedveten) motreaktion mot kroppspositivismen där alla kroppar duger, oavsett storlek så vågar de?
Tycker att det är en utmärkt idé. Ja. Jag tänker så. Det är som med trender: först ska det vara skinny-jeans och sedan måste något nytt komma. Då blir det baggy-jeans. När något känns bekant måste något nytt hända.
Jag ljuger inte för att få ihop en bra krönika, men när Bianca & Co debatterades tänkte jag på skolan, föräldraskapet och det som kallas lågaffektivt bemötande.
Jag funderade på när den pendeln kommer slå över i samhällsdebatten – för jag tycker mig ha anat i vardagliga samtal att människor varit trött på förhållningssättet att vad ungarna än gör så ska man vara lugn och passiv: lågaffektivt bemötande. En trötthet kring tolkningen av lågaffektivt bemötande: skriker barnen Fuck U så reagerar man inte. Slår ungen ner en servis: samma där. Visa inga negativa reaktioner. Ha inga konsekvenser.
Nu är det inte det som är tanken med lågaffektivt bemötande men så har det tolkats och används av fler än en. Och det blev inte alltid så bra: det blev en ytterlighet i vissa fall.
En vuxenvärld som kapitulerade. För ingens bästa alls (det är en krönika, jag måste dra med breda penslar och generalisera). Och så kom Kalixhistorien. Ni vet – den där pendeln.
Där har politikerna tänkt att något måste göras mot skolstöket och det där med mjuka värden, relationsskapande och anpassningar: det verkar ju inte ha fungerat.
Så in med auktoritära metoder. Kvarsittning. Streck för att barn pratar fast de inte får och så rapporterades det om stolar som inte får snurras på.
Ursäkta? Har skolan snurrstolar kommer barnen att snurra på dem. Det ingår i barnens natur: NPF-diagnos eller inte. Får barn inte snurra på stolar, varför har man då snurrstolar?
Jag har bara läst medias rapportering och det där med fasthållning är ju inte klokt. Det säger väl sig självt? Ja, barn kan behövas hållas fast om de riskerar att skada sig själv eller andra – men då har ju situationen redan eskalerat något oerhört.
Det ska vara den absolut sista åtgärden. Motstånd möter motstånd. Våld möter våld.
Hur skulle du reagera på om någon höll fast dig mot din vilja? Jag tänker att du nu tänker på en massa alternativ som vare sig är vuxet eller moget. Jag tänker att jag hade sparkat och skrikit fuck U (men jag vet inte, för jag har inte blivit fasthållen).
Tankeexperimentets syfte är att peka på hur orimligt det är att barn ska kunna hantera situationer där fasthållning ingår.
Det är bra att skolnämnden i Kalix pausar ”projektet”. Att få till ordning och reda i skolan är ingen emot, men måste man gå till ytterligheter? Vad hände med lagom?
Lagom är inte ett jäkla streckprotokoll och fasthållningar. Ordning och reda kan uppnås med andra metoder. Men det kan väl ingen konsult sälja? Det är inte tillräckligt attraktivt kanske?
Jag tycker vi alla behöver bli lite mer grå och sansade. Inte lockas av att gå från ena ytterligheten till en annan.
Nu kanske någon tänker: ja, men du verkar ju vara för kroppspositivismen. Ja, jag vill skambelägga att ätstörda ideal marknadsförda av stora mediemakthavare.
Kroppspositivismen är nämligen ingen ytterlighet – det är grå och lagom. Visar hur kroppar ser ut. Och precis som med kroppar är barnen olika: de ska inte tuktas med rädsla, skam och absolut inte fasthållningar som etablerad metod.