Söndag 9 juni 2024, om bara sju månader, är det dags för svenska folket att på nytt välja sina företrädare till Europaparlamentet.
Europavalet brukar inte vara lika hett som riksdagsvalet i Sverige. Vid valet 2019 skedde dock en tydlig och glädjande uppgång av det svenska valdeltagandet. 55 procent använde sin rösträtt – en ökning med fyra procentenheter jämfört med valet 2015 och en siffra som var klart över EU-snittet som var 51 procent.
Det är dock fortfarande inte i närheten av hur det ser ut i de nationella valen. I det svenska riksdagsvalet 2022 uppgick valdeltagandet till 84,2 procent.
Därför gäller det att partierna ligger i för att höja valtemperaturen och förmå fler att använda sin europeiska rösträtt. Men framför allt bör medborgarna besinna det egna ansvaret för vem och vilka partier som de skickar till uppdragen i Bryssel och Strasbourg.
Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december 2009, har Europaparlamentet fått mer makt, ansvar och befogenheter. Det handlar om alltifrån lagstiftningen på den inre marknaden (som fastställs tillsammans med EU:s ministerråd) till jordbrukspolitiken, EU:s budget och internationella avtal.
Det är inga struntsaker. Följaktligen är det uppdrag som medborgarna inte ska sätta i händerna på vem som helst.
Det gör dessutom skillnad vem som företräder Sverige i Bryssel. De ideologiska skiljelinjer som finns i den nationella politiken skär även igenom EU.
Tag bara synen på arbetsrätten. På ena kanten finns – precis som i riksdagen – partier och politiker som står upp för löntagarnas rättigheter. På andra sidan finns krafter som vill driva politiken i en mer marknadsliberal och arbetsgivarvänlig riktning.
Rapporten ”Slaget om arbetsmarknaden”, som frilansjournalisten Sigrid Melchior sammanställde inför Europavalet 2019, visar att skillnaderna mellan partigrupperna är tydlig.
Ett exempel är EU:s arbetsvillkorsdirektiv – en viktig reglering för alla med osäkra visstidsanställningar.
Melchiors sammanställning visar att företrädarna för S, MP, V och L röstade för det nya direktivet. M, C, SD och KD röstade emot.
På liknande sätt var det med besluten om EU:s utstationeringsdirektiv (som reglerar villkoren för dem som arbetar i ett annat EU-land), vägpaketet (som berör dem som jobbar som lastbilschaufförer på vägarna i Europa), föräldraledighetsdirektivet, sociala pelaren och i princip allt som har betydelse för vanliga knegare.
De rödgröna partierna röstar genomgående för förslag för att stärka skyddet för arbetstagarna på EU:s inre marknad. De borgerliga partierna är, med vissa variationer, lika konsekvent emot sådana förslag.
Kort sagt: Sossar är sossar och höger är höger även i Bryssel och Strasbourg.
Därför är det lika viktigt att den fackliga rörelsen mobiliserar inför Europavalet som inför ett riksdagsval. Det handlar om vilka lagar och regler som ska gälla för 23 miljoner företag och alla människor som jobbar på EU:s inre marknad.
Johan Danielsson, som är LO:s kandidat inför Europavalet 2024, har dessutom visat hur den facklig-politiska slipstenen ska dras i EU-sammanhang.
Danielsson satt i Europaparlamentet 2019-2021 innan han blev statsråd i den socialdemokratiska regeringen 2021-2022. Under sin korta period i Europaparlamentet hann Danielsson göra flera tydliga avtryck.
Bland annat var han en pådrivare för att skärpa EU:s gränsvärden för cancerframkallande ämnen på jobbet och för att EU ska ta fram en nollvision mot dödsolyckor på alla europeiska arbetsplatser – krav som också blev verklighet.
Alltså finns starka skäl för IF Metall, Kommunal, Handels, Seko, Byggnads, GS Facket, Transport och andra fackliga organisationer att ta fajten för att Johan Danielsson kan ta säte i Europaparlamentet på nytt.
Det har betydelse för vanliga arbetare och tjänstemän vem som kommer att företräda dem i Europaparlamentet under mandatperioden 2024-2029.