Det var i januari i år, alltså i en annan tideräkning för sjukvården, som läkaren Uffe Hylin vid Södersjukhuset i Stockholm slog larm om det allvarliga tillståndet på sjukhuset.
Facebookinlägget, som tog upp problemen med platsbrist och underbemanning, fick stor spridning.
Sedan Uffe Hylin skrev sitt inlägg har sjukvården i storstadsregionerna tvingats hantera de många patienter som behöver vård för det nya coronaviruset som sprids i rasande takt.
Det är idag storstäderna som är värst drabbade, men det finns inga garantier för att inte samma utveckling sker i övriga delar av landet. Uffe Hylins råd blir allt svårare att följa när samhällsspridning sker i flera delar av landet.
I skrivande stund (29 mars) har 256 patienter i Sverige vårdats på intensiven efter att ha insjuknat i covid-19 och 110 personer har avlidit i sjukdomen. Siffrorna blir snabbt inaktuella i takt med virusets spridning.
De senaste veckorna har nyheterna i princip uteslutande handlat om viruset och dess konsekvenser. En av vinklarna är sjukvårdspersonalens utsatta situation.
I ett TV-inslag i Rapport i veckan syntes äldre patienter som nedsövda låg på rad och som kämpade för att få luft. Det var gripande bilder från en intensivvårdsavdelning i en stad i norra Italien som tydligt visade virusets fula ansikte.
Inslaget gav också en inblick i de förhållanden som sjukvårdspersonalen i de hårdast drabbade regionerna arbetar under.
Den värsta flaskhalsen är bristen på sjuksystrar, sa en akutläkare som intervjuades bakom en skyddsmask.
I Italien rapporteras att över 20 läkare har avlidit i sjukdomen. I Sverige har ännu inget dödsfall bland sjukvårdspersonalen rapporterats men det har bekräftats att sjukvårdspersonal har smittats av viruset.
Den pandemi som rasar i världen och i Sverige är obarmhärtig på många sätt. Pandemin är också ett lackmustest för tillståndet inom den svenska sjukvården. Brist på vårdplatser, sjukhusmaterial och skyddsutrustning i landet leder till oro.
Precis som i Italien finns här en stor brist på sjukvårdspersonal. Som ett försök till lösning ombeds de som nyligen pensionerats att komma tillbaka för en period och deltidare uppmuntras att gå upp i heltid.
Denna vår är en märklig tid och ovissheten är stor hos oss alla. Det är också en tid för eftertanke. Kanske kan något positivt komma ur detta elände.
Låt oss hoppas att de blickar som nu riktas mot sjukhusen och dess anställda leder till att villkoren förbättras för sjukvårdspersonalen.