I en intervju med Svenska Dagbladet berättade socialminister Jakob Forssmed (KD) att regeringen hädanefter ska satsa 300 miljoner om året på att bryta det som kallas för den ofrivilliga ensamheten.
Det som förtjänar beröm ska berömmas – och även om det inte handlar om några större summor, och kanske inte kommer att kunna göra någon skillnad på kort sikt, är detta ett steg i rätt riktning från regeringens sida.
Många länder har redan idag en nationell strategi mot ensamhet, men på detta område ligger Sverige efter trots att det enbart kan beskrivas som en fråga med mycket stor angelägenhet.
Det går nämligen inte att komma ifrån att den utbredda ensamheten i Sverige är ett stort problem, som drabbar både individer och samhälle.
Vårt land, vår kultur och vår tid är starkt präglade av individualism, och många av de obligatoriska eller självklara gemenskaper som tidigare präglade finns inte längre eller har försvagats; såväl kyrkliga gemenskaper som föreningslivets roll i våra liv har försvagats, och när det gäller andelen ensamhushåll ligger Sverige i den absoluta världstoppen.
I sig behöver det inte vara något problem. Det finns många och goda skäl att föredra ensamhet framför sällskap, och det kan inte vara meningen att den som väljer ensamhet ska tvingas ut i sociala gemenskaper. Men vi vet alla att det inte är så det ser ut för många människor.
Uppskattningsvis lever en halv miljon svenskar i ofrivillig ensamhet, och till det kan det finnas många skäl; det kan vara följderna av en skilsmässa, av att en livspartner avlider och lämnar ett tomrum efter sig eller en svårighet att passa in i de subtila och komplicerade sociala nätverk som vårt samhälle när allt kommer omkring består av.
Sådant leder inte sällan till vad vi idag kallar för psykisk ohälsa . Men det är inte alltid helt lätt att skilja hönan från ägget här: En psykolog jag känner sade en gång att det var en öppen fråga om vissa av hans patienter slutade träffa andra människor för att de var deprimerade, eller om de var deprimerade för att de hade slutat gå ut och träffa andra människor.
Detta är en situation som accelererades och sattes i fokus ännu mer av den nyligen genomgångna pandemin, då sociala band klipptes av och människor – i synnerhet äldre – isolerades i sina hem.
Därför är det bra att regeringen uppmärksammar denna fråga, och därigenom signalerar att ensamhet faktiskt inte enbart är ett problem som beror på individen och ska lösas av individen; det är ett samhällsproblem, som vi alla bär en del av ansvaret för och som vi faktiskt gemensamt kan göra någonting åt.
Om inte annat kan en insats från samhällets sida göra dessa ämnen till någonting som är möjligt att erkänna och samtala om. Vi måste helt enkelt bryta det stigma som ensamheten inte sällan är förknippad med, och det tabu det av någon anledning tycks vara att tala om och erkänna den.
Därför är det på sätt och vis synd att Forssmed så tydligt väljer att beskriva det hela som en fråga som enbart handlar om folkhälsa och om ”hälsoekonomiska effekter”, och liknar de negativa skadeverkningarna av ensamhet vid rökning.
Det riskerar snarare att bidra till stigmat – och frågan är om man inte borde vända på det hela och sätta hästen framför vagnen här: Kanske är det inte ensamheten vi borde kämpa mot, utan gemenskapen och delaktigheten som vi borde kämpa för?
Det skulle kanske bidra med samma ”hälsoekonomiska effekter”. Men också låta oss planera för den gemenskap vi vill ha, och inte enbart för den ensamhet vi vill ha bort?