Efter en sommar då klimatfrågan gjort förstasidor, efter ett år då jämställdheten tagit mer plats än någonsin tidigare, och efter ett halvt decennium av rubriker om migration gick vi till val förra söndagen.
Ändå gjorde Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och, ja även Sverigedemokraterna, dåliga val. Miljöpartiet tog sig med möda över riksdagsspärren. Feministiskt initiativ var 2014 nära att bli det nionde riksdagspartiet – i årets val tappade partiet röster generellt och i synnerhet i sina starkaste fästen. Sverigedemokraterna ökade långt ifrån så mycket som de förutspått.
Inte mycket är i dagsläget klart i regeringsfrågan. Tydligt är däremot att Socialdemokraterna med god marginal är det största partiet, och det finns anledning att höja på ögonbrynen över det. Varför då?
Jo, vi tänker oss att vi ber en person som bott i Sverige de senaste åren beskriva vad som präglat förstasidor, debattsidor, sociala medier, fikarum och middagsbord. Personen kommer med stor säkerhet att nämna flyktingmottagandet. Personen kommer sedan att nämna jämställdhetsfrågan vars aktualitet slog ner som en blixt förra hösten. Avslutningsvis kommer personen att nämna den historiskt varma sommaren och de skogsbränder som följde med den.
Det publika samtalet har i stor utsträckning utgjorts av dessa ämnen, vinklade från olika håll.
Oavsett var vi står i dessa frågor är det kring dem det har snackats. Så såg sammanhanget ut för den som valde bland röstsedlarna förra söndagen.
Varför har inte de partier som profilerat sig i de agendasättande frågorna fått medvinden översatt i röster? Det borde analytiker fördjupa sig i, när den nuvarande regeringsbildningsdansen stillnat. Kanske handlar det om att fördelningspolitiken återtagit rollen som avgörande för väljarna, när allt kommer omkring.
En annan möjlig förklaring är att ett parti som har en lång historia av att vara regeringsdugligt vinner när mycket står på spel. Och att väljarna anförtror detta parti att formulera politik även på områden där det inte har sin främsta specialisering.
Till dess att den analysen ligger på bordet kan vi konstatera att Socialdemokratin har ett viktigt ansvar. Ansvaret handlar om att förvalta förtroendet inom de områden som enfrågepartierna haft monopolambition över. Givet hur samhällsdiskussionen ser ut är de av högt intresse hos väljarna.
Genom att presentera trovärdiga lösningar här kan partiet långsiktigt vinna tillbaka mark, och visa på en tydlig ambition att vara ett framtidsparti.