Runtom i landet är många unga människor just nu i färd med att smälta det besked de fick i veckan, och att göra upp planer för framtiden.
För den som kom in på den utbildning och på den högskola de önskade handlar det kanske om förväntan, medan det för dem som inte kom in kanske handlar om att smälta en besvikelse och att ställa om sina tankar om hösten helt och hållet.
Däremellan finns den stora grupp som inte kan vara helt säker ännu – som hoppas på en reservplats i antagningen, och som får fortsätta att sväva i ovisshet en tid till.
Det är inte ett helt enkelt läge i livet att befinna sig för någon av dem. Gymnasieskolan må vara frivillig, men för de allra flesta utgör den en fortsättning på grundskolan; man är tryggt omgiven av en klass och återkommande lärare i tre års tid.
Nu ska de ut i världen, och ta ansvar inte bara för sina studier, utan också för sina egna vardagsliv och framtider.
Det blir inte lättare av att högskole- och universitetsutbildningsvärlden i det närmaste alltid är svårbegriplig och en smula skrämmande för den som kommer dit för första gången – i synnerhet för den som inte har föräldrar med akademisk bakgrund.
Det hade jag själv turen nog att ha – men jag ska ärligt säga att jag inte förstod vare sig syftet eller poängen med högskolestudier förrän jag nästan var färdig med dem; jag begrep knappt vad en kandidatexamen var ens när jag hade en.
I efterhand har jag ibland önskat att jag hade fått börja om från början, och i stället göra det ordentligt och rätt.
Sådana chanser ges nu en gång inte – och det är värt att tänka på när man från exempelvis universitetslärare hör klagomål på studenter som kommer otillräckligt förberedda till sina utbildningar.
Högskoleutbildningar är inte sällan opersonliga, glesa i undervisningstimmar och förs redan från början på en hög och relativt abstrakt nivå – det är ett system som gynnar dem som är motiverade, som vet vad de vill och hur de ska röra sig igenom den miljö de befinner sig i.
För ett land där arbetsmarknaden trots en pågående lågkonjunktur fortfarande skriker efter välutbildad arbetskraft är det ett problem som är värt att titta närmare på, och ta tag i.
I allra sämsta fall kommer nämligen en högskoleutbildning att fungera som en sorts sållnings- och sorteringsmekanism – en rest av det gamla klassamhället, som gynnar dem med akademisk bakgrund, och en garant för att det samhället ska bestå.
Det är desto onödigare eftersom det är långtifrån säkert att en students förmåga att klara av utbildningen också mäter personens förmåga att lyckas med ett visst arbete – högskoleutbildningar är till sin natur teoretiska, men själva yrket får man nästan alltid lära sig på plats och medan man gör det.
Genom att visa att man kan läsa den franske filosofen Michel Foucault får man tillgång till den examen man behöver – men jag misstänker att ytterst få av dem som har haft honom kurslistan har daglig nytta av Foucault i sitt yrkesliv.
Allt det är värt att hålla i minnet nästa gång ni hör någon klaga på dagens studenter, på deras förmåga och på att det borde ställas högre krav på dem – och kanske borde den tanken genomsyra en större del av vårt högre utbildningssystem.
Det är nämligen dem som utbildningen är till för – och om de inte klarar av att tillgodogöra sig den så är det faktiskt inte ett personligt misslyckande. Det är ett misslyckande från utbildningens sida också – och en stor förlust för det samhälle som behöver varje ung och klok människa med idéer, energi och framtiden framför sig.