En uppvisning i frihet och enighet

I måndags inleddes Pride-veckan i Stockholm – och det är som alltid en tid som är präglad såväl festlighet och firande, som av politisk organisering, kamp och av olika aktörer som tar chansen att göra utspel i sammanhanget.
Det kan tyckas en smula fånigt att frågor som faktiskt är viktiga varje dag, året om, ska behöva en vecka för att få den rikspolitiska uppmärksamhet de kanske skulle förtjäna att ha oftare än så, men det är nu en gång så det politiska och mediala sammanhanget fungerar; ibland behöver vi kalenderns hjälp för att rikta blicken åt rätt håll. 
Så är det bra att till exempel Dagens Nyheters ledarsida får en anledning att lyfta att regeringen drar fötterna efter sig med den reform för att förenkla det juridiska bytet av kön som de utlovade senast den 21 februari.
Ett juridiskt könsbyte är inte detsamma som ett medicinskt, men det tjänar till att bekräfta den verklighet som människor lever i och sättet som de uppfattar sig själva på; den dag Sverige inför ett tredje juridiskt kön kommer vi inte att vara ett föregångsland, utan tvärtom släntra efter en hel del andra länder som redan har gjort det.
Det är inte så vi är vana vid att se oss själva – men faktum är att det längs hela den långa kamp som förts av RFSL och av Pride-rörelsen har funnits ett konservativt motstånd som inte har varit begränsat till enstaka partier, utan präglat stora delar av vårt samhälle.
För vissa människor kommer upplösningen av det de kallar för traditionella könsroller alltid att vara förknippat med skräck, och instinktivt väcka motstånd och en vilja att bortse ifrån att det finns människor som inte uppfattar kroppen och sexualiteten på samma sätt som de gör.
Hur de går från den personliga känslan till att hela samhället borde omfattas av deras egna, privata syn på vad som utgör ett acceptabelt uttryck av sexuella preferenser kommer för mig alltid att vara ett mysterium – och när det gäller just politiker som gör det kan man verkligen undra om de inte borde ha något bättre för sig än så.
Men det är på just den punkten det gäller att vara försiktig – för när exempelvis Björn Söder (SD) i en svårbegriplig harang på X (det sociala medium som tidigare hette Twitter) skriver att statsministern och talmannen ”legitimerar pedofili” genom att hissa regnbågsflaggan på Sagerska palatset och invigningstala på Pride, så ger han inte bara uttryck för några unkna privata fördomar. 
Han bedriver också ett medvetet politiskt arbete, som går helt och hållet i linje med den besatthet som Sverigedemokraterna under hela sin existens och under det senaste året i synnerhet har visat upp för HBTQ-frågor, oavsett om det handlar om könet på en lucia eller vem som läser barnsagor på ett bibliotek.
De försöker nämligen väcka just denna grumliga känsla av oro inför normernas upplösning hos så många människor som möjligt, och använda den som ett politiskt vapen för att på en och samma gång väcka uppmärksamhet och så split mellan människor.
Det får vi aldrig låta dem lyckas med. Det finns viktiga skiljelinjer i det här samhället, och linjer längs vilka vi är tvungna att föra en politisk kamp för både frihet och jämlikhet.
Om vi ska kunna föra den kampen får vi inte låta tredje rangens demagoger som Björn Söder få det att låta som om de viktiga skillnaderna människorna emellan har med deras sexuella identitet att göra, och aldrig någonsin gå med på att andras fördomar ska tillåtas styra hur vi lever, känner och uttrycker vår kärlek och våra liv. 
I måndags inleddes Pride-veckan i Stockholm – och det är som alltid en tid som är präglad såväl festlighet och firande, som av politisk organisering, kamp och av olika aktörer som tar chansen att göra utspel i sammanhanget.
Det kan tyckas en smula fånigt att frågor som faktiskt är viktiga varje dag, året om, ska behöva en vecka för att få den rikspolitiska uppmärksamhet de kanske skulle förtjäna att ha oftare än så, men det är nu en gång så det politiska och mediala sammanhanget fungerar; ibland behöver vi kalenderns hjälp för att rikta blicken åt rätt håll. 
Så är det bra att till exempel Dagens Nyheters ledarsida får en anledning att lyfta att regeringen drar fötterna efter sig med den reform för att förenkla det juridiska bytet av kön som de utlovade senast den 21 februari.
Ett juridiskt könsbyte är inte detsamma som ett medicinskt, men det tjänar till att bekräfta den verklighet som människor lever i och sättet som de uppfattar sig själva på; den dag Sverige inför ett tredje juridiskt kön kommer vi inte att vara ett föregångsland, utan tvärtom släntra efter en hel del andra länder som redan har gjort det.
Det är inte så vi är vana vid att se oss själva – men faktum är att det längs hela den långa kamp som förts av RFSL och av Pride-rörelsen har funnits ett konservativt motstånd som inte har varit begränsat till enstaka partier, utan präglat stora delar av vårt samhälle.
För vissa människor kommer upplösningen av det de kallar för traditionella könsroller alltid att vara förknippat med skräck, och instinktivt väcka motstånd och en vilja att bortse ifrån att det finns människor som inte uppfattar kroppen och sexualiteten på samma sätt som de gör.
Hur de går från den personliga känslan till att hela samhället borde omfattas av deras egna, privata syn på vad som utgör ett acceptabelt uttryck av sexuella preferenser kommer för mig alltid att vara ett mysterium – och när det gäller just politiker som gör det kan man verkligen undra om de inte borde ha något bättre för sig än så.
Men det är på just den punkten det gäller att vara försiktig – för när exempelvis Björn Söder (SD) i en svårbegriplig harang på X (det sociala medium som tidigare hette Twitter) skriver att statsministern och talmannen ”legitimerar pedofili” genom att hissa regnbågsflaggan på Sagerska palatset och invigningstala på Pride, så ger han inte bara uttryck för några unkna privata fördomar. 
Han bedriver också ett medvetet politiskt arbete, som går helt och hållet i linje med den besatthet som Sverigedemokraterna under hela partiets existens och under det senaste året i synnerhet har visat upp för HBTQ-frågor, oavsett om det handlar om könet på en lucia eller vem som läser barnsagor på ett bibliotek.
De försöker nämligen väcka just denna grumliga känsla av oro inför normernas upplösning hos så många människor som möjligt, och använda den som ett politiskt vapen för att på en och samma gång väcka uppmärksamhet och så split mellan människor.
Det får vi aldrig låta dem lyckas med. Det finns viktiga skiljelinjer i det här samhället, och linjer längs vilka vi är tvungna att föra en politisk kamp för både frihet och jämlikhet.
Om vi ska kunna föra den kampen får vi inte låta tredje rangens demagoger som Björn Söder få det att låta som om de viktiga skillnaderna människorna emellan har med deras sexuella identitet att göra, och aldrig någonsin gå med på att andras fördomar ska tillåtas styra hur vi lever, känner och uttrycker vår kärlek och våra liv.