I sin skuggbudget föreslår Socialdemokraterna en tillfällig skatt på landets banker, vilket skulle innebära en extrainkomst till statskassan på tio miljarder kronor.
Det kan tyckas som ett vågat drag, med tanke på att det förutom de välkända farhågorna för konjunkturen också under den senaste tiden har funnits en internationell oro för kronans framtida utsikter relaterad till den svenska fastighetsmarknadens stabilitet.
Men det är också ett berättigat drag – som blir desto mer berättigat som att det är kopplat till och riktar in sig särskilt på de vinster bankerna gör på sitt räntenetto, eller skillnaden mellan den ränta de ger ut på insatta pengar och den ränta de tar ut på utlånade pengar.
Dessa räntenetton har i samband med riksbankens räntehöjningar skjutit i taket, och är just nu i färd med att urholka många svenska hushållsbudgetar.
Det betyder i sin tur att de kraftiga övervinster som bankerna just nu gör inte är en konsekvens av kloka affärsbeslut de har fattat, utan av den i grunden trasiga svenska bostadsmarknad som – delvis till följd av politiska beslut, som oviljan att skruva tillbaka ränteavdragen – blåst upp priserna på bostäder på artificiell väg.
Det är helt enkelt del av ett konstruktionsfel i den svenska ekonomin, som just nu leder till allvarliga konsekvenser, på samma sätt som kraftnätsavgifterna under förra vintern ledde till orimligt höga vinster som på ett eller annat sätt behövde fördelas om.
Därför vore det både görbart, rätt och rimligt att ta ut en extra bankskatt just i år – och det gäller särskilt när man också tittar på vad Socialdemokraterna i stället föreslår att pengarna skulle användas till.
Det är nämligen inte fråga om att stoppa något i ladorna – utan tvärtom om att investera, och täta de gapande hålrum som under det senaste året har uppstått i lågkonjunkturens spår.
Pengarna skulle gå till att finansiera den breda skattesänkning som tidigare har föreslagits, till en ”tankrabatt” särskild riktad mot bilister i glesbygd och till en extra utbetalning av barnbidrag.
I tider som dessa – när vi förutom de stigande räntorna står inför en historisk hyreshöjning – är det svårt att tänka sig något rimligare eller angelägnare ändamål än så.
Med den sittande regeringen och rådande riksdagsmajoriteten finns det ingenting som talar för att denna skatt eller dessa förslag kommer att bli verklighet – och därför blir det syfte de tjänar snarare politiskt; de tjänar till att visa på att det faktiskt finns ett alternativ till finansminister Elisabeth Svantessons (M) passiva och handfallna krispolitik.
Så långt är allt gott och väl – och som Socialdemokraterna visade med kritiken av den höjda brytpunkten för statlig skatt är det inte heller omöjligt att som opposition driva regeringen framför sig, och genom opinionsarbete tvinga dem att fatta rimliga beslut.
Men allt detta är på kort sikt, och ingen kan påstå att detta är det sätt som vi borde fortsätta hantera det svenska skattesystemet på.
För att det ska vara hållbart över tid krävs nämligen stabilitet och förutsägbarhet för hushållen såväl som för företagen och för bankerna – och därför vore det allra bästa om man i stället för att vara tvungen att täta och täppa till de hålrum och luckor som uppstår, kunde börja fundera på en större och blocköverskridande översyn av skattesystemet.
Senast en sådan gjordes var i kölvattnet av nittiotalskrisen – och det är hög tid att våra politiker tar modet till sig och på allvar börjar diskutera möjligheten att göra det igen.