I förra veckan höll statsminister Ulf Kristersson (M) ett så kallat ”tal till nationen” på bästa sändningstid i SVT. Anledningen var förstås de konflikter inom den kriminella miljön som har fört med sig sprängdåd och konflikter, och som under den senaste månaden eskalerat tills de tappat nästan alla proportioner.
Syftet med Kristerssons tal var detsamma som det ofta är i kristider – att försäkra befolkningen om att landets politiska ledarskap är medvetna om allvaret i situationen, och arbetar på att lösa den.
Det var också själva kärnan i det Kristersson hade att säga – ändå misstänker jag att många reagerade på att det också fanns någonting annorlunda och otypiskt i hans tal. För i stället för lugn, trygghet och självkontroll utstrålade den här statsministern ilska och frustration.
En god del av sitt tal ägnade han åt att skylla den nuvarande situationen på föregående regeringar, att påstå att det var en utveckling han själv länge hade varnat för och att koppla samman den pågående vågen av brottslighet med de tidigare nivåerna på svensk invandring.
Mot var och en av dessa punkter skulle man kunna ha invändningar. Om tidigare regeringar nu bär ansvaret för den nuvarande utvecklingen borde Kristersson nämna att han själv var socialförsäkringsminister i Fredrik Reinfeldts regering.
Man skulle också kunna invända att Kristersson själv under de senaste åren har ändrat sin åsikt så hastigt och så avgörande i många stora frågor, att det inte skulle vara lätt att säga vad det egentligen är han har varnat för.
Han har nämligen varnat för mycket – och jag misstänker att han för ett par år sedan inte hade kunnat höra den koppling han själv gör mellan invandring och kriminalitet utan att varna för ren och ohöljd rasism hos den som talade.
Det var förstås innan Kristersson gjorde sig själv beroende av Sverigedemokraterna och deras röster för sitt regeringsunderlag – och vid sidan om alla dessa invändningar finns det något som egentligen är ännu mer bekymmersamt i hans tal.
Det är att han inte riktigt tycks ha förstått sin egen uppgift som statsminister, och som Sveriges främsta politiska företrädare.
Till den hör nämligen också uppgiften att offentligt leda landet i just tider av kris – och då är det viktigt att man lägger de egna politiska hänsynen och intressena åt sidan.
Som oppositionspolitiker behöver du bara vara talesperson för en rörelse som bildats av och hålls samman av gemensamma åsikter och värderingar – men när du väl har vunnit ett val behöver du faktiskt tala för och representera också dem som tycker något annat, och inte har röstat på dig.
Det är en smula fånigt att vi i Sverige har kommit att kalla det sättet att tala på för ”landsfaderrollen”, som om relationen mellan politiker och medborgare någonsin skulle likna den mellan en förälder och ett barn.
Ändå sätter avsaknaden av den ambitionen fingret på något avgörande, som saknas i statsministerns sätt att tilltala det svenska folket på.
Det tycks nästan som om statsministern i första hand uppfattar det som pågår som ett hot inte mot Sverige – utan mot hans eget förtroende som statsminister och den koalition han just nu leder. Det är en sorts politiskt käbbel som en statsminister behöver lägga åt sidan när det är hela nationen han ska tala till.
Ibland sägs det att det är i kristider ledare prövas och växer in i sin roll. Att döma av Kristerssons tal i förra veckan är emellertid också motsatsen sann – det är i kristider som ledare prövas, och befinns vara ett eller par nummer för små.