För en tid sedan rapporterade Sveriges Radios Ekot att Livsmedelsverket föreslår en skatteökning på sötsaker – och närmare bestämt på sötade drycker som läsk.
Orsaken är att allt fler svenskar får sämre hälsa på grund av vad de äter och dricker, och att en skattehöjning skulle medföra en prisökning som förhoppningsvis skulle bidra till att minska den allmänna konsumtionen.
Så tycks i alla fall utfallet ha blivit i de 85 andra länder som redan har en sådan särskild skatt på sötade drycker – och med det i åtanke är det svår att tycka något annat än att det är hög tid att Sverige gör gemensam sak med dem.
Moteld kommer i första hand från livsmedelshandlarna, som försöker skjuta över ansvaret till individerna och till själva konsumtionsögonblicket snarare än till inköpstillfället och beslutet att lägga en flaska läsk i kundkorgen.
Ska man vara en smula snusförnuftig kan man avfärda det argumentet som kvalificerat nonsens. Det är klart att det är teoretiskt möjligt att köpa in en billig back läsk till hemmet och sedan fatta mogna, rationella och hälsoinformerade beslut om när den ska konsumeras.
Men så har i alla fall ingen jag någonsin träffat någonsin levt sitt liv eller förmått styra över sina vanor. Inte jag heller – själv har jag ett förhållande till både snus och till lösgodis som åtminstone min tandläkare skulle beskriva som onyttigt för mig.
På den ena varan höjdes skatten vid årsskiftet med 3 procent, och varje dosa snus är nu lite dyrare än den var nyss. Det är klart att det svider en smula i plånboken – men jag förstår också att det är ett rimligt beslut ur ett folkhälsoperspektiv.
På min andra last är skatten densamma som på övriga livsmedel, trots att den alltså har negativa hälsoeffekter. Det ställer frågan varför den ena effekten ska motarbetas, medan just den som riktar sig kanske särskilt till barn och unga inte ska göra det
Det kommer att argumenteras mot detta med argument om att detta skulle vara en inskränkning i individens rätt att fatta fria beslut, men ibland kan jag undra hur vi kan ha gått så fel i vår definition av frihet.
Vi nöjer oss så ofta med att tala om frihet som en teoretisk fråga, i stället för att fråga oss vad som egentligen är möjligt att göra för oss.
I teorin är jag exempelvis fri att redan ikväll boka bord på en trestjärnig Michelinkrog och äta middag där i stället för att göra det hemma vid köksbordet – och om jag fast de inte var fullbokade skulle nekas den möjligheten skulle det uppfattas som en inskränkning av min frihet.
Att jag inte kommer att göra det beror inte bara på att jag i grunden föredrar att laga min egen mat hellre än att bli serverad på en restaurang, utan på att jag inte har råd. Det är nämligen en frihet som är tillgänglig för mig i teorin, men en möjlighet som är ouppnåelig i praktiken.
Det är så vårt samhälle och vårt ekonomiska system fungerar. Det är fullt av teoretiska friheter och praktiska begränsningar.
Om dessa begränsningar kan man tycka vad man vill. Men det är sedan länge etablerat att vi med bland annat hjälp av skatten använder dem till att forma människors liv i en bättre riktning.
Därför borde man ta Livsmedelsverket på orden, och hjälpa människor att fatta sunda beslut när de står i mataffären och undrar om de ska plocka på sig en flaska i den läskkyl som alltid råkar stå uppställd precis intill kassakön.
Det är nämligen inte en inskränkning av friheten, utan ett formande av våra möjligheter till ett utfall som är bättre för såväl individen som för hela samhället.