På medeltiden blomstrade handeln där Haparanda ligger idag. Under de senaste två decennierna har nya handelsprojekt på gränsen till Finland skapat rubriker. Det har rört sig om två vitt skilda affärer, och två vitt skilda affärsmän.
Den ena affären är en solskenshistoria, den andra snarare en sol och vår-historia. Båda säger något om Haparanda som en plats som bjuder in till stora drömmar.
När Ingvar Kamprad gick bort i januari i år hade han byggt sig en förmögenhet av sin inredningsverksamhet. När testamentet offentliggjordes uppdagades det, till mångas förvåning, att hälften av förmögenheten ska gå till satsningar på näringsverksamhet i Norrland.
Exakt vart pengarna kommer att gå är inte offentliggjort, men innehållet i det snirkligt handskrivna testamentet borde inte ha förvånat någon.
Världens tredje rikaste man (enligt en sammanställning i Veckans Affärer för 2017) brann för att stärka företagandet och jobbinfrastrukturen i norr.
Att valet av etableringsort för världens nordligaste Ikea-varuhus föll på ett otippat alternativ, var tack vare Haparandas dåvarande kommunalråd och nuvarande landsbygdsministern, Sven-Erik Bucht (S).
Varuhuset invigdes 2006 och Kamprad och Bucht inledde en vänskap. I ett brev som Kamprad skickade till Haparanda kommun som tack för uppvaktningen på 90-årsdagen skrev han att etableringen i Haparanda var en ”mycket spännande framgångssaga” och hintade om att mycket fanns kvar att göra.
Idag jobbar 225 personer vid Ikea Haparanda och varuhuset är kommunens näst största arbetsgivare.
Människor kör hit från hela länet, ibland ännu mer långväga, för att handla vid vad som kallas ”världens mest internationella Ikea”, säger Helena Spets, avdelningschef för kundrelationer. Såväl svenska och finska som ryska talas i byggnaden.
Detta är solskenshistorian.
Om Ingvar Kamprad är skyddshelgon för Haparandas handel, är Mikael Fahlander dess olycksfågel.
År 2013 lyckades han med stora löften charma kommunledningen, och byggplanen för den storslagna gallerian Barents Center inleddes.
Bygget av centret har varken påbörjats eller helt avskrivits, men projektet har varit kantat av motgångar och idag är kommunledningen helt utbytt. I november 2017 visade den nya ledningen handlingskraft genom att polisanmäla den tidigare kommunchefen som varit inblandad i projektet på båda sidor av förhandlingsbordet i upphandlingen.
Enligt de hyresavtal kommunen skrev med Fahlander ska projektet vara klart 1 januari 2020. Byggtiden är beräknad till 24 månader. Tidsgränsen har alltså nyligen passerats.
Vad som händer nu är oklart, men med tanke på att shoppingcentret Rajalla (På gränsen, som det heter på svenska) är närmaste granne till byggprojektet kan nödvändigheten av en ny galleria ifrågasättas.
Mer än en fråga om vad kommunen lagt på bygget, är det olyckligt att projektet inneburit uteblivna investeringar under de sex år som det legat på is. I staden med högst arbetslöshet i länet är det allvarligt att nya satsningar hållits gisslan av väntan på att ofördelaktiga avtal ska löpa ut.
Åter till Ikea. När jag vandrade runt i varuhuset efter den traditionsenliga köttbullelunchen fastnade jag med blicken vid en skylt på väggen bland draghurtsarna, där det stod ”Demokratisk design”.
Ikea-möbeln kan ses som en klassmässig smältdegel, eftersom den skruvats ihop och prytt vardagsrummen hos både arbetare och direktörer sedan mitten av 1900-talet. På samma sätt kan den ses som en smältdegel för stad och land, eftersom den sålts i varuhus på orter där etableringen skapat arbetstillfällen.
Kanske var Kamprad ingen idealist. Vad vet jag, jag kände honom inte. De utjämnande aspekterna av Billy-bokhyllorna var kanske bara en tursam bieffekt av viljan att tjäna pengar. Men faktum kvarstår att de haft stor betydelse.
Nidbilden av den snåle smålänningen måste nyanseras med bilden av en person vars hjärta vurmade för landsbygden. I hela Sverige.