På samma sätt som det är möjligt att följa en älv från mynningen nere vid kusten inåt landet, upp på fjället hela vägen fram till källan, så kan man följa Malmbanan från SSAB:s masugn och hamnen i Luleå, förbi Murjek, Nattavaara och Gällivare till Kiruna, in i berget. Där har den sin källa. Men om Malmbanan är en älv, så är det vatten som flyter i den inte klart och genomskinligt, utan tungt och svart.
Så tänkte jag i alla fall innan jag åkte till Kiruna – men på vägen dit började jag undra om jag inte hade missuppfattat allt. Jag vet inte om det var fjällen, som stack upp ur landskapet som öar i en skärgård, eller att det vita snötäcket suddade ut skillnaden mellan sjöarna och fälten, som först gjorde att tåget kändes som en båt på väg över ett stort, vitt hav.
Men när staden sedan dök upp på horisonten, med de söndergrävda bergstopparna, gråbergshögarna från den gamla dagbrottsbrytningen och telefonmasten blinkande som en fyr uppe i sluttningen, blev jag säker: Visst är Kiruna en stad, men mer än någonting annat är det en ö.
Den tyske litteraturvetaren Christian Moser menar att den västerländska synen på öar har två olika sidor: Å ena sidan befinner sig ön långt borta, isolerad någonstans mitt ute i havet. Avskuren från kontinentens cirkulation av människor, varor och tankar lever den sitt eget liv, och påverkas inte av tiden som går. Så kan det säkert se ut från kontinenten – men å andra sidan är ju ön också den fasta punkten mitt i allt det flytande, den som går att hålla sig till och där någonting helt nytt kan utvecklas i lugn och ro.
Att det var på Galapagaosöarna som Darwin upptäckte sin evolutionsteori var ingen slump – bara på öar kunde så närbesläktade fåglar utvecklas till helt olika arter. På samma sätt har etnologer och kulturgeografer länge haft en särskild förkärlek till öar, som låtit dem studera hur samhällen utvecklas i en stabil och naturligt avgränsad miljö.
Ön som isolat – och ön som en plats för utveckling. Det är två olika sätt att se på öar, men det de har gemensamt är att öar är särskilda platser: Där gäller andra regler än på fastlandet, helt andra värdesystem, och det fick jag själv erfara när jag i receptionen på Folkets hus i Kiruna frågade om jag inte kunde få köpa en pellet att ha med mig som souvenir.
”Du kan få en hel påse om du vill”, sade receptionisten, och fyllde verkligen upp en liten plastpåse med svarta kulor utan att ta en krona betalt.
Plötsligt förstod jag hur de utländska ambassadörer måste ha känt, som besökte Thomas Mores Utopia och insåg att juveler var så värdelösa där att de bara användes som leksaker för barn.
Det som för mig var någonting sällsynt och värdefullt på samma sätt som en rymdsten, äkta järnmalm från gruvan i Kiirunavaara, var här någonting så vanligt att jag inte ens fick köpa det när jag försökte.
LKAB:s informationschef Anders Lindberg, som visade mig runt nere i besöksgruvan, satte exakta ord och siffror på skillnaden i värdering.
”Pellets,” sade han, ”kostar ungefär tusen kronor tonet.”
Jag hade med andra ord kunnat få med mig ett helt kilo hem för bara en krona. Och ändå är det just malmen som Kirunas rikedom bygger på, ja, malmen som är anledningen till att staden överhuvudtaget finns.
Men samtidigt som ön alltså sticker ut, både från den flytande omgivningen och från fastlandet, så erbjuder den också möjligheter som inte går att hitta någon annanstans. Ön har i alla tider varit favoritplatsen för de idealister och utopister som drömt om nya mönstersamhällen, och på något sätt är det som om öns avgränsade och gripbara – såväl fysiskt, som med tanken – format inbjuder till nya tankar, till experiment och till försök att organisera samhället på ett helt nytt sätt.
Därför är det kanske heller inte så konstigt att Kiruna så ofta beskrivs som ett mönster- eller modellsamhälle, att det är där världens djupaste järnmalmsgruva och Europas enda rymdbas för civilt bruk ligger – kanske når man helt enkelt både djupare ned och högre upp just där, eftersom man har en tydlig plats att ta avstamp ifrån.
Kanske är det så. Och kanske stämmer det också att det fungerar lite annorlunda där, än det gör någon annanstans. Det verkade i alla fall taxichauffören som körde mig till tåget mena, när han försökte manövrera bilen ut från parkeringsplatsen framför Folkets Hus:
”Problemet med trafiken här, det är att vi Kirunabor aldrig har förstått vad de där vita linjerna på backen egentligen betyder. Och det där, det beror ju på att vi inte ser dem nio månader om året. Då är ju allt annat vitt också. Sedan dyker de där vita strecken upp, tre månader i taget, och vi har ingen aning om vad vi ska göra med dem.”