Oss emellan ska jag erkänna att det är ett märkligt jobb detta, att varje dag ha en åsikt som är ny. Inte för att det finns brist på saker i det här landet eller den här världen att tycka till om – snarare tvärtom.
Egentligen finns det saker och ting som borde stå i fetstil på förstasidan av alla tidningar varje dag, men just eftersom de förändras så långsamt är det liksom inte alltid möjligt att ha en åsikt om det som är ny.
Så tycker jag i det här sammanhanget att såväl hyrläkarfenomenet som det svenska friskolesystemet är en skandal varje dag som det tillåts att pågå, och att var och en av oss borde vara upptagna av att med varje till buds stående medel bromsa klimatförändringarna.
Men eftersom det är så, och har varit så länge, har det tillåtits att bli underförstått. Problemen är kända, det är de politiska positionerna också, och därmed blir nyhetsvärdet i dem lätt en aning begränsat.
För att koppla av från allt det där brukar jag ägna mig åt att läsa – gärna historia, och de senaste åren en hel del om bronsåldersarkeologi. Det låter avlägset nog, men faktum är att man inte ens där kommer undan vår egen tid, och allt det som går att ha åsikter om i den.
Så har jag ägnat den senaste månaden åt David Graeber och David Anthonys The Dawn of Everything – ett försök att omvärdera standardberättelsen om det man brukar kalla för ”civilisationens uppkomst.”
I stället för den enkla och raka vägen från små grupper av jägare och samlare till via jordbruk, pyramider och absolut monarki till kärnkraft och demokrati gör författarna sitt bästa för att visa mångfalden av de olika sätt som människor har levt tillsammans, organiserat sina samhällen och tänkt kring det vi kallar för ”politik” på.
Det är fascinerande och utmanande redan i sig självt. Inte sällan tänker vi på förflutna samhällen som styrda av de materiella förutsättningarna, alldeles som om man bara kunde vara bonde eller jägare och samlare på ett enda sätt.
Då glömmer man att de var människor som var precis lika kloka, egensinniga och kreativa som någonsin du och jag – och det är en insikt som man faktiskt skulle kunna ta med sig in i politiken av idag.
För är det inte nästan lika lätt att glömma att också vi är fria att organisera våra liv och våra samhällen på det sätt vi önskar, och att de yttre ramarna när allt kommer omkring bara är de förutsättningar vi har att arbeta med?
Det är sant i både stort och smått, och har bäring på allt från friskolesystemet till klimatfrågan. Det är vi som tillsammans har konstruerat det sätt som vårt samhälle fungerar på, och därför är vi när allt kommer omkring både berättigade och förmögna att såväl tänka som konstruera det på ett nytt sätt.
Det är ingen naturlag att ägande ska löna sig mångdubbelt mer än vad arbete gör, och det är inte heller någon naturlag att det enda helt säkra sättet att bli rik på är att födas i en rik familj.
På samma sätt är det inte givet att vårt primära förhållande till planeten vi lever på ska vara att exploatera så mycket av dess resurser som möjligt på så kort tid som möjligt – och fast det kommer att krävas både hårt och klokt politiskt arbete för att ändra alla dessa saker får vi inte släppa den möjligheten med blicken.
För ibland är det alltför lätt att ryckas med i det som sker just nu, och glömma bort att de utmaningar som vi står inför just nu visserligen är brådskande och allvarliga – men att det bortom dem finns både utmaningar och möjligheter som är långt större och långt mer lovande än så.
Det finns egentligen bara en sak vi kan vara helt säkra på – det är att en dag kommer allt att vara radikalt annorlunda än det är just nu.