Under torsdagen meddelade Svenska Akademien att årets vinnare av Nobelpriset i litteratur är en norsk författare, Jon Fosse.
Dagen därpå, under fredagsförmiddagen, var det den norska nobelkommitténs tur att meddela att årets Fredspristagare blir den fängslade iranska demokrati- och kvinnorättskämpen Narges Mohammadi.
Man ska inte göra alltför långt gångna jämförelser mellan litteratur och verklighet – det leder oftare fel än rätt, som ett par av de senaste årens litteraturpristagare gett alltför tydliga exempel på.
Men om man med det i åtanke ändå skulle ställa dessa två pristagare intill varandra, så skulle man kunna säga att Jon Fosse i sitt särpräglade författarskap utforskar och belyser de allra minsta och mörkaste skrymslen som existerar i en människas själ.
Fosse skyggar inte från att gå in i det som är banalt och meningslöst, och inte heller för de avgrunder av mörker och småaktighet som lurar under just denna banalitet, eller de bråddjup som kan dölja sig bakom våra enklaste fraser.
Det är konsekvent genomfört, starkt och det är väldigt ofta gripande – och rör man sig fortfarande på litteraturens område får man nog lov att konstatera att det är modigt att belysa alla dessa sidor och ställa dem på offentlighetens scen.
Det är emellertid en annan sorts mod än det som fredspristagaren Narges Mohammadi har visat upp i sin livslånga kamp för frihet och demokrati för Irans förtryckta folk.
Hon har haft möjligheten att lämna landet och leva ett annat liv på en annan plats – men hon har återvänt för att föra vidare den kamp som nu har lett till att hon sedan 2015 har suttit fängslad efter att orättfärdigt ha dömts till 31 års fängelse och 154 piskrapp för att ha velat verka för förändring.
Det är ett straff som säger mycket om hennes mod – men som talar ännu högre om rädslan, grymheten och den fegheten hos den regering som håller henne fängslad.
Det säger också någonting om dess svaghet – för när en patriarkal och förtryckande regering utdömer drakoniska straff till sina medborgare för att de vill uttrycka sina åsikter och bära de kläder de vill, då vet man att deras maktinnehav i själva verket hänger på en skör tråd.
Inte heller fängelsestraffet har hindrat Mohammadi från att fortsätta tänka, skriva, och organisera motstånd – det är en del av den norska Nobelkommitténs motivering, och gör att det är svårt att tänka sig en mer värdig, rimlig och angelägen fredspristagare det här året.
De pågående protesterna i Iran har i vår del av världen hamnat i något av en medieskugga sedan deras allra mest intensiva fas, och på förhand var favoriterna till priset antingen den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskij eller någon av de klimatrörelser som organiserar ungdomar.
Det kommer helt säkert en dag när det är deras tur att motta fredspriset, men att nu ge priset till en av Irans kämpande kvinnor innebär å ena sidan ett stöd till deras strävan efter frihet – så krävde Förenta Nationerna strax efter tillkännagivandet att Mohammadi skulle släppas fri.
Men det utgör också ett erkännande av fri- och rättigheterna hos alla de kvinnor som världen över lever under ett patriarkalt förtryck, och som förhindras att ta sig an livet i frihet och på sina egna villkor.
I sin första kommentar efter att ha tilldelats priset sade Mohammadi: ”Jag hoppas vidare att detta erkännande kommer göra alla iranier som kämpar för förändring starkare och mer välorganiserade. Segern är nära.”
Det kan man med rätta säga att nästan hela världen hoppas tillsammans med henne just idag.