Dyra tider kräver klok hushållning av alla

Under torsdagen meddelade Statistiska Centralbyrån att den svenska inflationssiffran för juni månad landade på 8,5 procent. Det är inte bara den högsta inflationssiffran sedan början av 1990-talet, utan också en höjning från majsiffran som tog experter och analytiker på sängen.
Det har redan blivit tydligt att de räntehöjningar som har genomförts av Riksbanken hittills inte har varit tillräckliga för att bekämpa inflationen, och frågan är nu inte om det kommer nya räntehöjningar utan hur stora de kommer att bli.
Bakgrunden till inflationen är väl känd. Den har sin grogrund i de flaskhalsar för såväl tekniska komponenter som i den internationella frakten som är en konsekvens av corona-pandemin, har blivit etter värre av en svår vinter på energimarknaden och slutligen fått extra bränsle av det ryska angreppskriget mot Ukraina och de därpå följande sanktionerna.
Det går heller inte att blunda för att såväl den svenska som utländska och internationella centralbanker under de senaste åren har gått väldigt långt i sina stödköp och i lågräntepolitiken i syfte att få fart på såväl tillväxten som inflationen.
Med facit i hand är det lätt att se att man kan ha tagit ett eller två steg för långt i den riktningen – de låga räntorna har gjort det billigare att låna pengar, och har gjort att svenska hushåll nu är mer skuldsatta än någonsin förut. 
Till syvende og sidst är det nämligen där notan landar. Och det som gör den här inflationsvågen så obehaglig är att det som driver den är priserna på just det som ingen kan vara utan.
För ett normalt svenskt hushåll går det möjligen att spara elektricitet, men det är knappast lätt att spara så mycket att det gör en reell skillnad för räkningen vid kvartalets slut.
Detsamma gäller för livsmedel – visst kan man leta efter de allra billigaste råvarorna och göra kosten enklare, men det är en inskärning som känns hela vägen in i vardagen och som även den har en gräns.
Det är slutligen inte minst sant för drivmedel – tätortsborna kanske kan välja att promenera eller att åka kollektivt till arbetet, men för stora delar av Sveriges befolkning är det helt enkelt inte ett alternativ. 
I just det sammanhanget är det olyckligt att oppositionen satte stopp för regeringens föreslagna stöd till bilägare – men även detta hade inte varit mer än plåster på ett sår.
Faktum är att den höga inflationen är något som vi kommer att behöva leva med under lång tid framåt. Den kommer att sätta spår i hushållskassorna, i de svenska statsfinanserna och kommer även att prägla de kommande politiska budgetåren.
Nu är inte tiden för några omfattande investeringsbudgetar eller stödpaket till ekonomin – sådant skulle riskera att lägga ytterligare bränsle på inflationsbrasan och vara ett oansvarigt hanterande av våra gemensamma tillgångar.
Därför tillfaller ansvaret att bekämpa inflationen inte enbart Riksbanken och den i vinter tillträdande riksbanksdirektören. Det hamnar också hos de partier som tävlar om väljarnas förtroende i höst. 
Socialdemokraterna har under de åtta senaste åren visat att man är förmögna att ta ansvar för landets ekonomi. Den samlade oppositionen är däremot ett oprövat kort, som lovat sig själva såväl stora satsningar som omfattande skattesänkningar. 
Det går helt enkelt inte ihop, lika lite som hushållskassan går att vända ut och in och sträcka ut hur som helst. Ulf Kristersson (M) påstår sig vilja gå till val på ett skattehöjarstopp. Men givet läget i svensk ekonomi skulle det ansvariga valet vara att lova dem ett skattesänkarstopp.