Under veckan innan jul hamnade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) i ännu en kontrovers, när hon i TV4:s Nyhetsmorgon påstod att regeringens klimathandlingsplan inte skulle bli klar före årsskiftet, och att det inte stred mot Klimatlagen.
Det gör det – och för besväret ådrog hon sig både ett par KU-anmälningar från oppositionen och ilska från bland annat Världsnaturfonden WWF, innan hon backade från det hon tidigare hade sagt och lovade att planen skulle presenteras innan årsskiftet.
I sig är det en händelse av underordnad betydelse – om det inte hade varit för att hela denna självförvållade och självförvärrade kontrovers hade varit emblematisk för den regering Pourmokhtari sitter i, och deras första år på jobbet.
Den innebär nämligen att de slutar det här året precis som de påbörjade det – och att de efter ett helt år inte tycks ha blivit varma i kläderna än.
Jag vet inte om det längre är någon som minns det. Men vid det här årets början tog Sverige över som EU:s ordförandeland.
Den glömskan är när allt kommer omkring kanske en välsignelse, för Ulf Kristerssons (M) nytillträdda regering tycktes det svenska ordförandeskapet inte vara en möjlighet, utan snarare en belastning.
Vid det laget var de nämligen fullt upptagna med att göra sitt bästa för att se ut som om de höll på att uppfylla de vidlyftiga och orealistiska löften de hade gått till val på.
Statsministern själv åkte till Turkiet för att tillsammans med president Erdogan knyta ihop säcken om den svenska Nato-ansökan, och energiminister Ebba Busch försökte förklara varför inget elstöd ännu kunde betalas ut eller varför alla de miljarder man kastade bort inte förmådde sänka priserna på diesel och bensin.
Ett år senare har de inte kommit särskilt mycket längre än så – och för allt det den här regeringen sagt sig prioritera, har processen sett ungefär likadan ut: Löftena och planerna var stora, men deras uppfyllande har både krympt ihop, förhalats och gång på gång skjutits upp.
I många fall har regeringens stora motståndare helt enkelt varit verkligheten. Ministrarna har underskattat problemens storleksgrad och komplexitet, och först efteråt kommit till insikt om att de kanske inte var så lättlösta som de inbillade sig.
För dem var det kanske en överraskning men knappast för någon annan. För reella problem räcker det inte med fiktiva lösningar eller att ta till stora ord och brösttoner.
Där behöver man i stället både en förståelse för problemet och dess orsaker, hårt arbete och en grundläggande kompetens i hur man tar sig an det.
Allt det har den regering som Ulf Kristersson leder under sitt första kalenderår vid makten visat att de saknar – och det är därför man redan nu är tvungen att konstatera att detta är en dålig regering för Sveriges del.
Det handlar inte enbart om att de representerar en blandning av två olika radikala ideologier – å ena sidan en populism rotad i främlingsfientlighet, och å andra sidan ett utdaterad nyliberalt tankegods på det ekonomiska området.
Det handlar också om att de ännu inte har tillägnat sig de grundläggande färdigheterna i hur man regerar ett land och driver ett väl förankrat reform- och förändringsarbete.
Det hade varit illa nog när som helst. Men i kristider är det extra allvarligt, och vid det här laget håller det faktiskt inte att påstå att de är nya i sin roll.
Efter ett år skulle det inte ha räckt som ursäkt på någon annan arbetsplats. Då hade man i stället varit tvungen att packa ihop väskan och att se sig om efter ett nytt jobb.