FN:s generalsekreterare António Guterres ställde under måndagen mänskligheten inför ett skarpt formulerat val.
I fråga om den pågående klimatkrisen, sade han till de ministrar som deltog i klimatkonferensen Petersberg Climate Dialogue i Berlin, har mänskligheten att välja på ”kollektiv handling eller kollektivt självmord.”
Tydligare än så kan man knappast uttrycka allvaret i den situation som vi just nu står inför när det kommer till förbränningen av fossila bränslen och den pågående globala uppvärmningen.
Det handlar inte längre om ett val mellan att agera nu eller att möta konsekvenserna senare – det handlar om att agera eller redan nu acceptera vår oförmåga att till och med när vi står öga mot öga med krisen rädda oss själva.
Man behöver i nuläget nämligen inte se sig omkring särskilt länge för att se vad som kommer att bli konsekvenserna av vår passivitet och vår underlåtenhet.
I stora delar av Europa härjar onormalt stora skogsbränder, som föröder hem och tvingar människor på flykten. I Storbritannien lider just nu av temperaturer över 40 grader, och de sjukhusinläggningar och dödsfall som en sådan värmebölja oundvikligen för med sig.
Sådana extrema väderhändelser kommer att bli allt vanligare i spåren av den globala uppvärmningen – men vi ska inte lura oss själva att konsekvenserna stannar där.
I Tyskland rapporteras det att floden Rehn till följd av hettan är så uttorkad att vissa fartyg inte längre kommer fram, och från norra Italien hörs det att vattennivåerna i Po är lägre än på många årtionden.
Det kommer att få negativa effekter på skörden i en av de viktigaste matproducerande regionerna i Europa – och om man lägger samman det med osäkerheten på vad som kommer att ske med årets och de kommande årens skörd i Ukraina innebär det att skyhöga matpriser och, ja, undernäring kommer att bli oundvikligt.
Det kommer i sin tur att leda till sociala oroligheter i de värst berörda områdena – för om det finns någon politisk sanning som är i det närmaste evig, så är det att det är när brödpriserna stiger som regeringar faller.
Visst gäller klimatkrisens konsekvenser alla – men de kommer utan att tvekan drabba de redan fattiga och utsatta både hårdast och först.
Vi ser det hända, och vi vet vad följderna kommer att bli. Ändå är den utvecklade världen fortfarande oförmögen att göra det som krävs av den, och de prioriteringar som är nödvändiga.
För något av det allra märkligaste med vår tid är nämligen att den inte alls präglas av politiskt ointresse eller apati.
Tvärtom är det som händer på politikens område nästan hela tiden förstasidesstoff, och väcker starka känslor till och med i befolkningslager som tidigare tagit folkstyret med en smula ro.
Så är det amerikanska samhället i nuläget upptaget av en flammande konflikt mellan abortförespråkare och abortföreståndare, medan valet av nästa ledare för det konservativa Torypartiet – och därmed till premiärminister – i Storbritannien till stor del har kommit att handla om kandidaternas syn på transpersoner.
I sig är var och en av dessa konservativa impulser värda att bekämpa – men så länge vi är upptagna med att göra det, slösar vi också dyrbar tid och energi utan att kunna enas om de akuta framtidsfrågor som just nu är viktigast för hela mänskligheten
.
Låt oss inte göra om samma misstag i vårt eget val och i vårt eget land. Låt inte höstens val bli en fortsättning på 10-talets uttjatade kulturkrig, utan handla om de politiska sakfrågor som faktiskt är helt avgörande för vår framtid.