I början av oktober 1989 – alltså för mer än 33 år sedan, månaden före Berlinmurens fall 9 november samma år – besökte jag Bryssel för första gången.
Gamla A-pressen arrangerade en studieresa till EU:s huvudstad. På dagordningen stod besök hos EU-kommissionen, det fackliga Brysselkontoret och en massa andra aktiviteter.
Då var det många inom arbetarrörelsen som var skeptiska till EU (eller EG, som vi sa på den tiden). Men resan gjorde att en del av oss tog intryck och började tänka om.
På det fackliga Brysselkontoret mötte vi den då nyutnämnde chefen och ständigt piprökande Sven Svensson.
Han talade engagerat om att EG:s inre marknad måste rymma även en social stadga och hänsyn till löntagarnas villkor – till exempel att det finns minimiregler för arbetsmiljö, semester, arbetstider och pensioner.
Svensson framhöll dessutom att de fackliga vännerna runtom i Europa gärna såg Sverige, ett land med en stark arbetarrörelse, som medlem i den europeiska gemenskapen.
En del av oss övertygades om att det fanns ett värde för Sverige och svensk socialdemokrati att ta klivet in i EU.
Jag och Lars Ilshammar, då chefredaktör på Örebro-Kuriren, skrev en gemensam artikel i SSU-tidskriften Tvärdrag i början av 1990 och markerade att SSU borde uppdatera sin syn på det europeiska samarbetet.
Det var inte populärt hos Anna Lindh och den dåvarande förbundsledningen. Motståndet var alltjämt starkt inom SSU och andra delar av socialdemokratin.
Några år senare hade emellertid Sverige och socialdemokratin omprövat sin inställning – och så småningom blev även Anna Lindh en stark och engagerad EU-anhängare, definitivt den främsta av jämlikar.
Det blev ja till EU-medlemskap i folkomröstningen 1994 och sedan 1 januari 1995 är Sverige fullvärdig medlem i Europeiska Unionen.
Därefter har jag återvänt många gånger till Bryssel för att besöka de svenska Europaparlamentarikerna, North Swedens lobbykontor, fackliga företrädare, EU-tjänstemän och andra.
Under pandemin var det dock stopp för Brysselresor. Då fick jag och andra istället följa Europaparlamentets arbete på distans. Det blev ett antal pressträffar med parlamentarikerna via det digitala mötesverktyget Zoom.
29 november-1 december fick emellertid jag och ett gäng andra svenska opinionsbildare återse Bryssel och på nytt besöka i Europaparlamentets byggnadskomplex vid Place du Luxembourg. De fem svenska S-parlamentarikerna – Heléne Fritzon, Evin Incir, Ilan de Basso, Carina Ohlsson och Erik Bergkvist – berättade om sina hjärtefrågor och arbetet i parlamentets utskott.
Till exempel driver de på för tuffare tag mot människo- och sexhandeln i Europa. Fritzon & Co vill att fler EU-länder följer Sveriges exempel och kriminaliserar sexköp.
"Det är provocerande att flickors kroppar är en handelsvara på EU:s inre marknad", säger Heléne Fritzon.
Numera är det få inom arbetarrörelsen som tycker det är konstigt att svensk socialdemokrati finns på plats och driver denna och andra hjärtefrågor i Bryssel.
De starka motsättningarna om EU, som präglade socialdemokratin på 1990-talet, är historia.
2022 är det lika okontroversiellt att svenska socialdemokrater är engagerade i Europaparlamentet som att de sitter i riksdagen eller i kommunfullmäktige i Boden och Kiruna.
Det är bara självklart och naturligt att Sverige tar hand om ordförandeklubban i EU vid årsskiftet.
EU har blivit en del av vardagen i svensk politik. Onekligen har det skett en del sedan A-pressens resa till Bryssel 1989.