En gång för flera år sedan talade jag med en bekant från ett annat östeuropeiskt land än Ukraina. Vi pratade om politiken, om Europa och om framtiden – och hon var betydligt dystrare angående utsikterna än jag.
En av anledningarna till det, sade hon, är att det finns en avgörande skillnad mellan öst- och västeuropéer i hur man uppfattar världen. Det hon menade att västeuropéerna inte kunde förstå var att det i hennes del av världen inte fanns en enda generation under de senaste århundradena, som inte hade fått se ryska soldater marschera västerut.
Jag tänker på det ibland när jag ser de svenska kvällstidningarnas löpsedlar, som under det senaste året har varit i det närmaste besatta av Vladimir Putin.
Det är ”Putins plan” hit och ”Putins hantlangare” dit – alldeles som om den pågående katastrofen och anfallskriget går att förstå bättre om man gör det till frågan om en enskild persons planer, nycker och galenskap.
Så är emellertid inte fallet. Vladimir Putin skapade inte Rysslands auktoritära traditioner, och den ryska imperialismen är inte heller hans påfund. Däremot kan man med fog säga att han är en produkt av dem.
Det gör att hoppet om fred i Ukraina och en produktiv relation med ett demokratiskt Ryssland just nu är avlägset på gränsen till oskönjbart.
Vi befinner oss nu på ett års avstånd från den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina – en dyster minnesdag som den ryske presidenten själv uppmärksammade genom att öppna för en ny kärnvapenkapprustning.
Det har varit ett år av prövningar och lidande, och det skulle vara svårt att säga att vår del av världen är en lyckligare eller säkrare plats än den var för ett år sedan.
Men det har också varit ett år som har präglats av mod, av styrka och av en oväntad enighet såväl inom Ukraina som i den bredare västvärlden.
Det går inte att göra någonting annat än att beundra det ukrainska folkets och de ukrainska väpnade styrkornas motståndskraft mot det besinningslösa våldet från en långt större och långt mer välbeväpnad granne.
För oss som inte är utsatta för det finns det inte heller någonting annat att göra än att fortsätta, utvidga och säkra det militära och det civila stödet för den ukrainska frihetskampen mot den ryska imperialismen.
Det går att motivera på många sätt. Dels handlar det om solidaritet med nödställda i vårt närområde, och dels handlar det om att Ryssland måste besegras för att säkerheten i vår del av världen ska återställas.
Det finns ingenting som tyder på att ett segerrikt Ryssland skulle nöja sig med Ukraina – eller att deras aptit för att domdera över sina grannar skulle minska av något annat än ett hårt och tydligt nederlag.
Men det går också att motivera på ett mycket enklare sätt. Det är att det fortsatta, ovillkorliga stödet till Ukrainas självförsvar är det enda vi kan göra som är rätt.
Därför bör Sverige inte tveka, och inte gömma sig bakom de länder som just nu driver på att stödet ska bli större och omfatta ännu fler av de vapensystem som vi har tillgång till.
Vi bör skyndsamt utreda möjligheterna för Sverige att – om det är görbart och om det sker i samråd med andra länder – förse Ukraina med såväl stridsvagnar som med stridsflyg. Vi bör göra det nu, för att den processen inte ska dra ut på tiden när det har blivit dags att fatta ett beslut.
Att utöka stödet till Ukraina är nödvändigt, klokt och rätt – för en ukrainsk seger och ett ryskt nederlag är det enda sättet som den här delen av världen kan bli en lite säkrare och lite lyckligare plats igen.