Det förflutna är varken dött eller förflutet

I slutet av förra veckan publicerade Sverigedemokraterna den första delen av sin länge planerade vitbok, som de menar ska göra upp med partiets förflutna och dess ursprung i den nynazistiska rörelsen. 
Om just det handlar denna första del – men innan vi går in på den saken är det för det första viktigt att göra en källkritisk anmärkning här. 
Vi har alltså att göra med ett dokument som släpps knappt två månader innan valdagen av ett parti som har en väldokumenterad bakgrund av att förneka, förminska och försöka bortförklara de saker som dokumentet handlar om. 
De är själva beställare till rapporten, och författaren Tony Gustavsson har tidigare anlitats av partiets tankesmedja som utredare. 
Det säger sig självt att allt detta utgör allvarliga källkritiska problem för den som är intresserad av Sverigedemokraternas verkliga historia – och att även om den bekräftar mycket av det som tidigare har dokumenterats i andra sammanhang, så går det inte att betrakta det som står i vitboken som historien om SD. 
Så fungerar inte politik, och så fungerar inte historia – ingen kan bestämma sig för att skriva sin egen, hur gärna man än vill. 
För det andra måste vi belysa den missuppfattning av det historiska som kommer till ytan i SD:s tankar om att ”göra upp”, är att de verkar mena att det som står i en bok med historiskt innehåll omedelbart förvandlas till något passerat, och slutar att vara relevant för samtiden.
Så är emellertid inte fallet. Historien är tvärtom någonting som vi lever med hela tiden, som vi bråkar om tolkningen av och som påverkar oss både på sätt som vi förstår, och sådana som vi inte alltid lägger märke till. 
Det är som det heter i det välanvända Faulknercitatet: ”Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet.”
Och det gäller i synnerhet någonting som är så närliggande som det sena åttiotalet och det tidiga nittiotalet – år som många av oss har i levande minne, och som fortfarande sätter spår i våra liv. 
För det tredje är förutsättningen för att en vitbok som den SD har publicerat ens ska närma sig att vara en uppgörelse med den egna historien, så krävs det också en uppriktig vilja att stå för och be om ursäkt för de delar av historien som den behandlar.
Den vilja och den ursäkten saknas fortfarande – och som alltid när det handlar om alltför öppen rasism och alltför tydliga band till nazistiska rörelser så handlar detta inte om att SD faktiskt vill diskutera dem som ett problem; de vill att man ska sluta prata om dem. 
Om de av partiets företrädare som kommenterar saken hade velat ta konsekvenserna av partiets förflutna på allvar hade det nämligen funnits ett betydligt lättare och värdigare alternativ.
De hade kunnat lämna partiet omedelbart, och antingen starta ett nytt eller ansluta sig till något av de många riksdagspartier som inte har rötter i den allra mörkaste och mest mordiska politiska rörelsen i historien.
Det har de nu inte gjort – och tills vidare får man betrakta hela deras affär med vitboken som ännu ett stycke mer eller mindre välregisserad politisk teater från deras sida; de vill göra sig en smula mer aptitliga för besvikna borgerliga väljare, och på sikt ta över Moderaternas roll som ledande oppositionsparti.
Det finns en risk att de lyckas med det. Den risken borde få både företrädare och väljare i partier som (M), (L) och (KD) att fundera på vilken typ av samarbete deras partiledningar har inlett här, och vilka konsekvenser det kommer att få för såväl deras partier som för den svenska demokratin.