I efterdyningarna av förra veckans besked om att Sverige slutligen tycks bli insläppta som medlemmar i den transatlantiska försvarsalliansen Nato har en del av diskussionen kommit att handla om förlusten av den svenska alliansfriheten.
För vissa känns det åtminstone som en förlust – andra, som står till höger, talar snarare om det som en vinst, och kan som den före detta moderata riksdagsmannen Gunnar Hökmark gjorde i fredagens P1 morgon i stället kalla det för ”allianslösheten.”
Det som däremot är mindre tydligt, är exakt vad det är som skulle vara förlorat eller vunnet i och med det svenska Nato-inträdet.
De argument som förs fram handlar nämligen till ytterst liten del om praktisk politik – men desto mer om en sorts nationell identitet; det heter att vi förlorar vårt oberoende, eller att vi äntligen har vunnit en tillhörighet.
Det är abstrakta och emotionellt laddade termer som i själva verket har väldigt lite att göra med de säkerhetspolitiska skäl till att Sverige nu har valt att gå med i Nato – och som dessutom har väldigt lite med den faktiska alliansfriheten att göra.
Den handlade nämligen aldrig i första hand om ett ideologiskt ställningstagande för freden eller om vilken sorts nation Sverige skulle vara.
Alliansfriheten var efterkrigstidens logiska säkerhetspolitiska svar på ett komplicerat läge, där Sverige hamnade mitt emellan två block som ständigt var beredda på att gå i strid med varandra.
Ett svenskt Nato-inträde vid den tiden hade betytt att lämna Finland i sticket, och en ökad risk för att bli indragen i militära konfrontationer; i ett sådant läge var alliansfriheten i fred syftande till neutralitet i krig ett utslag av realism, snarare än av idealism.
Därför hade den också ett omfattande stöd hos breda lager av den svenska befolkningen, och ett enhälligt stöd i Sveriges riksdag.
Det var först 1999, när kalla krigets förutsättningar redan hade ändrats i grunden, som dåvarande Folkpartiet blev det första riksdagspartiet att verka för ett svenskt Nato-medlemskap.
Därför är det i grunden fel att beskriva alliansfriheten som ett specifikt socialdemokratiskt politiskt projekt, eller som en del av det nebulösa idékluster som man i brist på bättre ord gärna kallar för ”Folkhemmet” i efterhand.
Att så ändå sker är typiskt. Karl Marx skrev en gång: ”Människan skapar sin egen historia, men hon gör det inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter hon själv har valt utan under de omständigheter som är givna, mötta och överförda från det förflutna.”
Visst finns det ett korn av sanning i det – men det vi kallar historien är också något vi själva skapar medan vi väljer och vrakar i det förflutna, och plockar upp de bitar som passar oss bäst.
Man skulle kunna tro att det som har hänt har hänt – men samtiden är hela tiden upptagen med att peta på historien, hitta nya saker i den och glömma bort sådant som inte är riktigt lika bekvämt.
Så kan partier som steg för steg bekämpade alla de fri- och rättigheter som arbetarrörelsen vann efter många år av politisk organisering och kamp inte bara ta dem för givna, utan också framställa sig som deras försvarare.
I grunden är det en bra sak. Det hade varit väl dystert om Moderaterna fortfarande protesterade mot den allmänna rösträtten eller två veckor semester.
De har i stället rört sig med sin tid – och det borde vi alla kanske vara en smula bättre på. Drömmar om det förflutna är nämligen en synnerligen opålitlig vägvisare när det kommer till vår egen tid, och vad som kommer att hända efter den.