Den gångna mandatperioden har varit händelserik, både inom och utom landet. Men när jag ser tillbaka på den ur ett strängt politiskt perspektiv, är det jag fortfarande förundras allra mest över alla de olika sätt som Moderaterna har misslyckats på.
Ser man till omvärldsförutsättningarna så borde ett val som detta nämligen vara oppositionens att förlora.
Vi har en regering som har suttit i två mandatperioder, och det brukar vara synnerligen svårt att vinna en tredje. Denna regering har haft ett ostadigt parlamentariskt underlag, och står dessutom inför en turbulent tid med stigande priser och en osäker ekonomisk utveckling.
Det finns allvarliga samhällsproblem att konfrontera, och borde också finnas ganska gott om utrymme för någon som i alla fall lovar att möta dem på ett bättre sätt.
Men oavsett hur själva valet slutar, kommer framtidens statsvetare och partistrateger behöva studera det största oppositionspartiets oförmåga att göra det.
De har nämligen haft förtvivlat svårt att hitta en kurs genom det nya politiska landskapet. Länge verkade det traditionella storstadspartiet Moderaterna tro att de skulle vinna väljare i hela landet om Ulf Kristersson såg sträng ut, talade om jakt, bensinpriser och klädde sig i märkeskläder för utomhusbruk.
Det var en märklig form av identitetspolitik, som kostade dem hälften av sina väljare i Stockholm utan att vinna dem vänner någon annanstans. Kanske bidrog det till den saken att de konsekvent fortsatte att referera till 95% av Sverige som ”utanför storstäderna.”
Där hör man nämligen vart deras perspektiv egentligen kommer ifrån.
Just den retoriken har Moderaterna på sista tiden tonat ner – och i sin jakt på en annan image har de sett tillbaka till partiets förflutna, och frågat sig vilka tidigare valvinnare de skulle kunna få lite pant på och använda igen.
Från 1980-talet hittade de kärnkraftsfrågan, och från valet 2006 hittade de den vinnande frågan om fastighetsskatten – dessa båda frågor är just nu deras två paradnummer.
Problemet med att återanvända gamla kartor är dock att verkligheten ibland har ändrats, och gjort dem ogiltiga.
Så är den teoretiska frågan om kärnkraftens framtid visserligen en diskussion som går att föra – men knappast ett svar på vad vi ska göra åt de höga energipriserna i vinter eller hur vi ska fördela kapaciteten jämnare över landet just nu.
Det låter bra att tala om den. Men dagens moderater är fortfarande svaret skyldiga vad de ska göra åt problemen på elmarknaden här och nu.
Än värre är det med fastighetsskatten. 2006 gick det att gå till val på att avskaffa den, eftersom den faktiskt fanns. Men idag finns den inte, och det finns inga planer på att återinföra den.
Det är sju av åtta riksdagspartier eniga om – och allra mest eniga är socialdemokraterna där såväl partikongressen som ansvariga statsråd har sagt att frågan helt enkelt inte ligger på bordet.
Trots det påstår Moderaterna gång på gång att den kommer att återinföras om de inte vinner valet. Det kanske inte är så konstigt att ett parti i identitetskris går tillbaka till sina rötter, och återgår till maskinartad skattekverulans.
Men i det här fallet räcker det inte att säga att moderater gnäller på skatter till och med när de inte finns – man måste säga att de helt enkelt blåljuger för väljarna.
Det imponerar inte, och som program för Sverige är det synnerligen skralt. Det är helt enkelt desinformation, som bidrar till att sänka den politiska nivån.
Det är inte ofarligt att slåss mot väderkvarnar – och vår valrörelse förtjänar mycket bättre än så.