Egentligen bär det mig emot att kommentera personfrågor – och i ännu högre grad att behöva kommentera sådant som åtminstone till en början har karaktären av ett personalärende.
Vare sig politiken eller myndighetsutövningen ska ju egentligen handla om det. Varje organisation och varje myndighet behöver förstås ett ledarskap, men den politiska inriktningen ska våra folkvalda politiker stå för.
Det är just därför som den härva som Tidö-partierna bråkar om just nu är så osmaklig och så oroväckande – regeringen hävdar att de har suverän rätt att ersätta myndighetschefer, men de säger också att de vill byta ut till exempel generaldirektörerna på SIDA och Migrationsverket för att de önskar sig en ny inriktning på myndighetens arbete.
Den riktningen borde de själva stå för – och det blir inte mer passande av att Sverigedemokraterna menar sig ha förhandlat fram ett inflytande över chefstillsättningarna, och att dessa ger intryck av att vara skräddarsydda för att tillfredsställa en sverigedemokratisk opinion.
Men när det som till en början kanske handlar om en person och en arbetsplats når offentligheten blir det också någonting som offentligheten och i någon mening politiken behöver ta ställning till.
Så är fallet med de mycket uppmärksammade turerna kring polischefen Mats Löfving. Under onsdagen presenterades utredningen kring de anmälningar och anklagelser som riktats mot honom, och slog fast att han i flera fall varit jävig i personalärenden kring en person som han enligt utredningen hade en privat och destruktiv relation med.
Av vad Rikspolischef Anders Thornberg säger har han dessutom ljugit om detta förhållande i ett försök att komma undan.
Om allt detta finns det ingenting annat att säga än att utredaren har rätt. Löfving kan inte fortsätta verka i sin nuvarande roll, och måste antingen avskedas eller åtminstone fråntas sin chefsbefattning.
Förtroendet för honom är förbrukat – och det finns inget rimligt sätt som det kan återställas igen.
Vad som däremot kommer att behöva återställas är förtroendet för den högsta polisledningen, som att döma av vad som har rapporterats har tillåtit en sorts lekstuga med gigantiska proportioner och allvarliga konsekvenser pågå på allra högsta ort, ända tills den briserar i offentligheten.
Att människor blir förälskade av varandra och som en konsekvens av det tappar omdömet och fattar mindre goda beslut sker på varje arbetsplats, och åtminstone stora arbetsgivare har alltid rutiner på plats för hur sådant ska hanteras.
Det har de på Polismyndigheten också – och om det är så som det hävdas att alla dessa rutiner har följts, så måste man konstatera att de inte har varit tillräckliga.
Skulden för att det har kunnat gå så här långt och sluta så illa – i sviterna av en stor omorganisation och i ett ytterst viktigt skede för svensk polis – kan inte enbart hamna på Mats Löfving och hans dåliga omdöme.
Den måste falla även på hans kollegor och chefer i den allra högsta polisledningen, som har varit oförmögna att hantera den här situationen innan det blivit alldeles för sent.
Det tycks som om man kommer att vända på varje sten inte bara hos den organiserade brottsligheten, utan också i den högsta polisledningen.
Det är inte bara en distraktion för en myndighet som just nu har ett oerhört betydelsefullt uppdrag – det är också ett kraftigt underbetyg till dem som har fått uppdraget att förvalta medborgarnas förtroende, och ett svek mot de många hårt arbetande och pressade poliser som är anställda i myndigheten.