Under den gångna sommaren hade jag glädjen att vikariera som ledarskribent på den här sidan – och tyvärr hade jag också den något tvivelaktiga förmånen att flera gånger om kommentera svensk kriminalpolitik.
Det var så att säga sommarens heta potatis, som de få politiker som inte gick på sommarledighet försökte bolla över till varandra, och det är ett ämne som i spåren av den senaste tidens skjutningar och sprängningar har blivit aktuellt på nytt.
Det är nu tal om en nationell samling mot gängvåldet, och politiker som i vanliga fall har de mest skilda ideologiska utgångspunkter försöker överbjuda varandra i kraftuttryck och krafttag som ska tas till.
Som läget ser ut är det någonting vi får lov att vänja oss vid.
Den organiserade kriminaliteten är ett problem som är spritt över hela landet och som har djupt liggande rötter och orsaker; vi kom inte till den här punkten över en natt, och det kommer att ta många år innan vi kommer härifrån.
Vad vi däremot inte borde vänja oss vid är föreställningen om att vi står inför ett problem som är någonting helt nytt och främmande, och yrvaket säga att det är hög tid att göra någonting åt det.
Det är att underskatta problemets omfattning och komplexitet. Men det är också att underskatta och bortse ifrån de insatser som redan görs av socialarbetare och poliser för att förstå och bekämpa det.
Vi kan inte för ett ögonblick låtsas som om vi har misslyckats med att stävja den organiserade kriminalitetens framväxt eftersom vi inte har försökt, eftersom vi har varit naiva eller eftersom ”samhället” inte har skickat tillräckligt tydliga signaler om vilken sorts beteende som är acceptabelt och vilket som inte är det.
Allt det har vi nämligen gjort – och likafullt står vi där vi står. Därför är det hög tid att erkänna att den organiserade brottsligheten är ett systematiskt problem, och kräver systematiska svar. Det innebär att vi kommer att behöva ställa en del svåra frågor.
Finns det problem med sättet vår bostadsmarknad fungerar och kontinuerligt skapar och befäster segregation? Finns det problem med att vårt skolsystem leder till utslagning och segregation? Och om det är så – är vi beredda att göra någonting åt det?
Det vi behöver nu är inte godnattsagor om enkla lösningar och en kriminalitet som kan straffas bort. Det är planer och konkret politik för hur vi kan göra saker annorlunda på ett meningsfullt sätt.