Ida Karkiainen (S), Haparanda, hann vara civilminister i bara 323 dagar. Men några saker hann hon i alla fall uträtta under denna korta tid.
Till exempel var det många i Härnösand som blev glada när Karkiainen och den tidigare S-regeringen beslutade att omlokalisera 70 statliga jobb till residensstaden i Västernorrland.
Viktigast var dock att Karkiainen sjösatte en myndighetsreform för civilt försvar och krisberedskap.
Den trädde i kraft 1 oktober 2022 – bara några veckor före regeringsskiftet. Beslutet kommer att ha stor och långsiktig betydelse.
Sverige har delats in i sex olika civilområden där sex länsstyrelser nu får ett samlat ansvar. Till exempel basar Norrbottens landshövding Lotta Finstorp över norra civilområdet som består av Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland.
Med den nya strukturen ska det bli bättre samordning mellan de olika länsstyrelserna, Försvarsmakten och alla myndigheter som på ett eller annat sätt är en del av totalförsvaret och krisberedskapen.
Genom förändringen bäddas och skapas dessutom förutsättningar för en större och mer genomgripande regionreform.
En central del av det civila försvaret och krisberedskapen är nämligen sjukvården. Därför är det inte en helt orimlig tanke att sjukvården organiseras på samma sätt som civilområdena, det vill säga att dagens 21 regioner bantas till sex regioner.
I norr skulle det betyda att dagens fyra regionfullmäktige (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland) skrotas och ersätts med ett samlat regionfullmäktige för norra Sverige. Allt i syfte att underlätta samordning och planering av sjukvården i norr.
Under pandemin blev det tydligt att dagens regionala organisation är för splittrad, vilket även coronakommissionen påpekar i sitt slutbetänkande.
Göran Stiernstedt, kommissionsledamot och läkare, beskriver problemen i en intervju i webbtidningen Altinget.
"Vi har ett extremt decentraliserat system som det ser ut i dag. Det är betydligt lättare att ha sex regioner än 21 som vi har i dag", säger Stiernstedt.
Stiernstedt menar att även om vårdgivarna gjort sitt absolut bästa utifrån de givna förutsättningarna kan saker och ting förbättras väsentligt.
"Sjukvårdsmässigt har det funkat. Men när det gäller exempelvis provtagning, skiljer det fyra gånger mellan de regioner som provtog mest och minst. Vissa skillnader kan tänkas bero på smittspridning, men det är en orimlig skillnad. Det är ett område där man borde kunna hållit ihop strategin", säger han till Altinget.
Tankarna på en regionreform är inte nya. Redan 2007 föreslog statliga ansvarskommittén att dagens 21 regioner – landsting, som vi sa då – skulle skrotas och ersättas med mellan sex och nio regioner med 1,5 till 2 miljoner invånare.
”Dagens landsting är för små. Den specialiserade sjukvården behöver större patientunderlag och mer resurser än vad landstingen kan erbjuda”, framhöll kommittén.
Motståndet i det politiska systemet blev dock för stort. Alltför många såg sina revir hotade och satte käppar i hjulet för förändringen.
Efter valet 2014 såg det emellertid ut som att det fanns förutsättningar att göra något. En enig styrelse i SKR (Sveriges kommuner och regioner) uppvaktade den då nya civilministern Ardalan Shekarabi (S).
I spetsen för delegationen gick dåvarande SKR-ordföranden Anders Knape (M). Han och övriga i SKR-ledningen uttryckte stor oro för den ekonomiska utvecklingen i regionerna och utmaningarna för svensk sjukvård.
SKR uppmanade därför regeringen att ta initiativ till en regionreform.
Shekarabi tog till sig kravet och tillsatte två förhandlingspersoner. De kom snabbt fram till samma slutsatser som ansvarskommittén 2007. Det behövs större regioner och starkare huvudmän för att klara kvaliteten och likvärdigheten i vården.
Men det gick troll i frågan även denna gång. Motståndet från en del regionpolitiker blev för stort, trots att det var SKR som tog initiativet. På nytt blev det bara pannkaka av alltihop.
Jag vet inte om det finns större eller mindre förutsättningar för en regionreform idag.
Det är väl ingen kvalificerad gissning att det alltjämt finns ett antal regionala politiker och tjänstepersoner som kommer att skrika högt om det kommer skarpa förslag om att minska dagens regionala beslutsapparat. Men ansvariga i riksdag och regering kan å andra sidan inte negligera synpunkterna från coronakommissionen och andra tunga utredningar.
Därför hoppas jag att nya civilministern Erik Slottner (KD) inte räds att ta debatten om sjukvårdens regionala organisation.
Det behövs inte 21 regionstyrelser, 21 regionfullmäktige och 21 regiondirektörer för att ratta den svenska hälso- och sjukvården.
Det går att effektivisera och rationalisera ordentligt både i den politiska organisationen och tjänstemannastaben på regional nivå.