Innan jag slutade som sommarvikarie på den här sidan för i år, såg jag till att i alla fall skumma igenom alla texter jag skrivit under den här sommaren.
Det är inte alltid roligt att läsa sig själv i efterhand – har man varit tvärsäker, har man ofta fått fel, och inte sällan drabbas man av lusten att gå in i texterna och skriva om dem i efterhand.
Det ska man låta bli. För om gamla texter har något värde, så är det i att vara som de är – bara sådana kan de visa hur man tänkte då, vilka misstag man gjorde och vad man faktiskt gjorde rätt.
Om vi ser tillbaka på den passerade sommaren ser vi en dramatisk och turbulent period.
Den började med den stora midsommarsmällen i Storbritannien, när landet oväntat valde att lämna den europeiska unionen. Den fortsatte med det misslyckade försöket till militärkupp i Turkiet, och den därpå följande spiralen nedåt.
Den flyktingkris, och den Europeiska Unionens lika cyniska som omoraliska försök att hantera den, som dominerade förra året har hela tiden legat i bakgrunden.
Och på andra sidan världen har det inte att komma undan den amerikanska valkampen, vars intensitet stegrats för varje vecka som gått och vilken man inte vet om den mest av allt liknar en tragedi eller en fars.
Det är ingen munter sammanställning – och särskilt beklämmande är den med tanke på att vi ännu inte vet om vi med tiden kommer att kalla sommaren 2016 för harmonisk eller turbulent. Det beror helt på vad som händer nästa år om vi kommer att betrakta detta som kulmen eller inledningen på en stor oreda.
Och om jag skulle försöka sammanfatta vad jag på NSD:s ledarsida har haft att säga om denna utveckling, så är det gemensamma draget jag upptäcker att det finns en moralisk ton och argumentation i nästan allt.
Tro mig – det kommer som en överraskning för mig också. Den moraliska dimensionen av politiken har under många år hamnat i skuggan av det ekonomiska, tekniska och rationella, och egentligen tycker jag att det är så det ska vara.
Samtidigt går det inte att förneka att en hel del saker – som vi trodde oss vara helt säkra på – under den senaste tiden har satts ur spel. Det gäller inte bara det gemensamma europeiska samarbetet eller ens enskilda staters stabilitet; det handlar om grundläggande värden som i alla fall jag trodde att alla var överens om.
Att Sverigedemokratiska företrädare valde att ifrågasätta inte bara asylsökandes rätt att demonstrera, utan också deras rätt att vistas i frihet, är det ett utmärkt exempel på den saken.
Det borde inte ens vara möjligt att föreslå, det borde absolut inte vara en strid vi behöver ta – men så illa är det helt enkelt numera ställt.
Det är inte en fråga om grader eller nyanser, om vad som är det mest rationella eller klokast på lång sikt. Det är en fråga om rätt eller fel. Och när man talar om sådana saker, då är det omöjligt att inte tala om moral; det är egentligen inte en politisk, utan en moralisk frågeställning.
Det har under de senaste åren ofta – kanske lite för ofta – blivit sagt att politiken har blivit alltför teknisk, alltför fokuserad på små skillnader mellan stora partier och att våra företrädare talar för mycket om överskottsmål för att väljarna ska orka engagera sig, eller ens fortsätta lyssna.
Visst är politiken komplicerad, och det måste den få lov att vara. Små skillnader kan när allt kommer omkring betyda väldigt mycket. Men om det finns någonting som det är både enkelt och självklart att engagera sig i så är det just det här; världen kan faktiskt förändras hur mycket som helst, utan att vi någonsin förlorar det moraliska ansvar för vad vi själva tycker och gör.
Det finns sådant som hör till politikens område, sådant som alltid ska vara uppe till en diskussion. Men det finns faktiskt också andra saker, som är långt vidare än så. Det är det vi alltid måste ta ställning och ansvar för.