När det stormade som mest inom socialdemokratin i Luleå under åren 2019-2020 skämtade jag med Claes Nordmark (S), kommunalrådet i Boden, och sa att en lösning på bekymren skulle kunna vara att slå ihop de två kommunerna och göra honom till kommunstyrelseordförande för den nya storkommunen i Norrbotten.
Nu har det lugnat ned sig inom socialdemokratin i Luleå och nya kommunalrådet Carina Sammeli (S), som tillträdde efter turbulensen, arbetar hårt för att sänka konfliktnivån och skapa ett bättre samtals- och samarbetsklimat i kommunpolitiken.
Tydligt är dessutom att både hon och Claes Nordmark vill utveckla och fördjupa samarbetet mellan Luleå och Boden.
Inför valet 2022 utlovade kommunalrådsduon att de skulle ta fram gemensamma strategier för näringslivsutveckling, infrastruktur och arbetspendling mellan städerna. Sedan tidigare finns också samarbetsavtal om bland annat kompetensförsörjning och etableringar.
Gott så. Men varför inte ta steget fullt ut och slå ihop bägge kommunerna när Luleå och Boden nu ändå verkar ha bestämt sig för att göra gemensam sak inför framtiden?
I ett slag skulle det göra att Boden-Luleå blev näst största kommun i Norrland ned 107 288 invånare, vilket inte är en oväsentlig faktor i dragkampen om företagsetableringar och statliga investeringar.
Vidare skulle det vara en kommun med en betydligt mer diversifierad arbetsmarknad än exempelvis Umeå. Dessutom finns det en del pengar att spara genom att banta administrationen och den politiska överbyggnaden. En kommunal apparat är billigare än två.
Jag kan redan höra invändningarna, att kommunslagningar leder till centralisering och längre avstånd för medborgarna till makten. Men det skulle vara möjligt att dela på arbetsuppgifterna och funktionerna mellan centralorterna Luleå och Boden. Till exempel att stadsbyggnadsförvaltningen har sitt säte i den ena staden och näringslivskontoret i den andra. Och så vidare.
Det viktiga för medborgarna är ändå att välfärden och den kommunala servicen funkar i människors vardag och verklighet – inte exakt var kommunpolitikerna eller tjänstepersonerna sitter.
Jag inser att det här förslaget antagligen har ungefär samma chans som en snöboll i helvetet.
Precis som i diskussionen om att skrota dagens 21 regioner finns alltför många röststarka intressen som ser sina positioner och revir hotade. Många kommunala chefstjänster och politiska uppdrag skulle försvinna – och de som berörs kommer inte att sitta tysta.
Men låt debatten börja. Det finns fördelar med att bilda en ny stark storkommun i norra Sverige.