Det har knappast undgått någon att det som kallas för ”lag och ordning” under de senaste åren har legat högt på den politiska dagordningen i Sverige.
Exakt vad detta ”lag och ordning” betyder för någonting är inte alltid glasklart – ibland handlar det om specifika lagar som ska efterföljas noggrannare, andra gånger handlar det om en allmän känsla av trygghet som landets väljare ska garanteras.
Oavsett vilket av dem man syftar på, tycks svaret bli detsamma: Straffen ska bli fler och hårdare, och de ska bli mer svepande och mindre flexibla.
Polisen ska inte vara här för att, som M-ledaren Ulf Kristersson utbrast i en intervju med Aftonbladet häromveckan, ”vara kompis. Det har varit för mycket snack om att vi ska möta och förstå varandra.”
Jag skulle vilja uppmana alla att läsa den meningen en gång till: ”Det har varit för mycket snack om att vi ska möta och förstå varandra.”
Den är belysande eftersom den för det första, som politik betraktad, är rent snömos och tuff debattretorik utan någonting som helst på fötterna.
Kristersson har helt enkelt – på mönster efter många samtida högerpolitiker – en känsla av att det har ”varit för mycket snack” om någonting, och efterlyser en attitydförändring i största allmänhet. Det är inte politik. Det är – och då är jag ändå riktigt snäll – en känsloyttring och ett debattinlägg.
Den är också belysande eftersom den helt och hållet bortser från den faktiska verklighet som människor i det här landet lever i. Jag tror inte att någon allvarligt sinnad människa uppfattar polisen som en ”kompis” – eller tror att kriminaliteten beror på att polisen är för snälla. Att, som Kristersson gör, utgå ifrån det är på gränsen till förolämpande för allt vad kvalificerat polisarbete heter.
Till sist är det också rent ut sagt beklämmande att ledaren för det som – i alla fall ibland – är landets näst största parti i opinionsmätningarna tycks uppfatta det som ett problem att människor försöker möta och förstå varandra. Den sortens konfrontatorisk retorik är inte bara kontraproduktiv – den är faktiskt ganska obehaglig att lyssna på.
Kristersson borde helt enkelt fråga sig vad lagarna är till för. Ska de uttrycka en allmän rättskänsla? Ska de tillfredsställa hans ordningssinne? Eller ska de helt enkelt tjäna ett tillfälligt politiskt syfte, och tillfredsställa en opinion? Och borde han inte som politiker ha mer respekt för lagstiftningen än så?