Det är meningen att man ska känna: vad fan är det som händer, säger lulesonen och satirikern Ola Söderholm i podcasten Lilla Drevet. Han sätter fingret på något som känns påtagligt just nu: Förvirring.
Valåret har knappt börjat men redan syns orosmolnen. Opinionsundersökningar, går de att lita på? Sociala medier, kommer de att manipuleras? Varför växer populistiska partier när allt fler får det bättre?
Mitt i förvirringen finns en rörelse som både livnär sig på, och lyckas navigera i den: alternativhögern. Ordet används ofta för att beteckna den högerextrema rörelsen, men här ryms allt från värdekonservativa kritiker av identitetspolitik till antisemiter.
Rörelsen är internetbaserad och skicklig på att manövrera i sociala medier – i USA anses den ha bidragit till att göra Trump till president. I Sverige har förgrundsgestalter för högerextrema tankesmedjor som Motpol, men även moderata politiker med hård ton på twitter gett rörelsen ett ansikte. Starka känslor och vrede är nyckelord.
För ett par decennier sedan var det självklart att val vanns på frågor på höger-vänster-skalan. Idag sker positioneringen på, för de traditionella partierna, mer svårmanövrerade skalor.
Macron i Frankrike, Femstjärnerörelsen i Italien, Alternativet i Danmark – i Europa röner nya partier utan tydlig fördelningspolitisk ståndpunkt framgångar. I Sverige har Initiativet startats.
Den som kritiserar partierna för att de saknar ärende gör sig kanske en otjänst. Partiernas styrka är istället att de, precis som alternativhögern, anpassar sig efter nya förutsättningar och konfliktlinjer i politiken.
På en politisk karta där skalorna går i alla riktningar är det kanske en styrka att vara svårplacerad. Förvirring möts med vaghet.
Vad S kan göra för att hänga med i det ”nya politiska landskapet” har diskuterats flitigt de senaste åren. I stället för att försöka gå åt alla håll på alla skalor bör partiet lyfta fram sina traditionella styrkor för att lösa den samtida förvirringen.
TCO-tankesmedjan Futurions nya rapport inger därför hopp eftersom den tar sig an att reda ut effekterna av automatiseringen på arbetsmarknaden.
Enligt rapporten tycks en sak vara säker: Den främsta anledningen till att populistiska partier lockar väljare är inte ökad invandring, utan arbetsmarknadsoro. Känner du dig inte säker på att du kommer att ha ett jobb att gå till i framtiden är sannolikheten stor att din valsedel kommer prydas av en blåsippa.
I Futurions rapport avser begreppet populism partier som hävdar en konspiration där vanligt folk förnekas verkliga fakta, och vars definition av ”vanligt folk” är exkluderande.
Det ökade stödet för SD, som är ett populistiskt parti enligt rapportens definition, motsvaras inte av en ökad arbetslöshet. Tvärtom går fler till jobbet. Däremot har förändringar i produktionsförhållanden drabbat traditionella arbetaryrken hårdast.
Många jobb som försvinner till följd av automatiseringen är jobb som tidigare varit högstatusjobb för människor med relativt låg utbildning. Därför förlorar partier som haft stort stöd bland arbetare väljare till populistiska partier.
Rapporten är tydlig på punkten att S inte kommer att vinna långsiktigt varken på att kopiera motståndarens (SD:s) politik eller att lägga sig till med en populistisk retorik, eftersom motståndaren alltid kommer att kunna gå steget längre. Populism förutsätter dessutom en ”vi mot etablissemanget”-roll, som ett parti med anspråk att vara statsbärande varken vill eller kan inta.
Istället bör bollen spelas på hemmaplan: arbetsmarknadspolitiken.
Futurions rapport identifierar ett guldläge för S eftersom trygghetsskapande på arbetsmarknaden tycks vara den bästa medicinen mot populism. Konkreta förslag på åtgärder som kan tas till för att motverka automatiseringens effekter på arbetsmarknaden nämns. Ett av dem är införandet av rätten till kompetensutveckling i kollektivavtalen. Tydligt och bra. Ett första steg i att skingra samtidsförvirringen.