På sätt och vis är det ironiskt att de ord som den före detta statsministern Göran Persson i efterhand har blivit mest förknippad med är ”Den som är satt i skuld är icke fri.”
Ironiskt, dels eftersom det inte var han själv som sade dem först, utan hans föregångare som finansminister Ernst Wigforss, men framförallt eftersom vi svenskar – om vi mäter vår frihet med just skuld – i så fall bara blivit allt mindre fria sedan Persson återanvände dem 1997.
Vi har blivit mindre fria eftersom hushållens skulder under den senaste tiden har ökat i nästan samma takt som statsskulden har minskat, och den som vill lägga ett lite slarvigt makroperspektiv på det hela skulle faktiskt kunna säga att hushållen och individerna idag får betala en hel del av det som välfärdsstaten en gång täckte.
1990-talets budgetsanering må ha varit helt och hållet nödvändig – men den går likafullt att beskriva som en transferering av skulder från samhället till dess medborgare.
Den större delen av hushållens skulder har naturligtvis med bostadsägandet att göra, och om man lyssnar på de ekonomiska experterna – inte minst på de så kallat oberoende privatekonomiska rådgivarna – låter det som om det enda problemet med det är att marknaden någon gång i framtiden kan krascha, och göra att skulderna plötsligt saknar täckning.
Och visst är en krasch det värsta tänkbara scenariot för många löntagare – men vi måste vara medvetna om att skulderna redan innan dess ställer till med en hel del ekonomiska problem.
En del är ekonomiska problem, där allt mer av den disponibla inkomsten går till att betala räntor och låses fast vid den stillasittande tillgång bostäderna utgör. Det håller tillbaka den inhemska konsumtionen, och den ekonomiska rörligheten.
En annan, och kanske viktigare del, är att den som är satt i skuld faktiskt inte är fri att förverkliga sin fulla potential. För hur mycket svårare är det inte att byta karriär, byta stad eller ändra sitt liv när det första man gör den 25 i månaden är att betala räntan på en miljonskuld?
I ett samhälle där ekonomin har blivit allt innebär tuffa ekonomiska konsekvenser alltid tuffa personliga konsekvenser – och vi bygger just nu ett samhälle där i stort sett ingen har råd att vara fri.
Och jag har faktiskt ingen aning om vad vi ska göra åt det. Det enda jag vet är att snäckan snart inte längre är det enda djuret som släpar sitt hem på ryggen genom hela livet – snart gäller det faktiskt människan i lika hög grad.