Ibland är det bästa sättet att förstå det som händer precis just nu att kasta en blick tillbaka över axeln, och vända sig till det förflutna.
Det är naturligt för oss att göra det nu när ett kalenderår håller på att ta slut, och blicka tillbaka på det år som har gått – men när jag själv försöker förstå den utrikespolitiska utveckling vi har sett i världen under de senaste åren vänder jag mig gärna ännu längre tillbaka än så.
Så här skrev grekiska historikern Polybios – som föddes runt 220 år före kristus – skrev om tiden då Rom bredde ut sitt imperium över medelhavet:
”Innan denna tid hände saker i världen på ett till synes sporadiskt sätt, eftersom varje händelse från start till mål hörde till den del av världen där den ägde rum. Men sedan dess har historien kommit att likna en kropp, på så sätt att händelser i Italien, Libyen, Asien och Grekland alla hänger ihop, och allt tenderar att sträva mot ett gemensamt slut.
Ödet har förvandlat nästan alla händelser i den kända världen och pekat dem i en enda riktning, och tvingat allt att rikta sig mot samma mål.”
Polybios kände förstås inte till vårt ord ”globalisering”. Men kisar man bara en liten smula medan man läser är det kanske konturerna av just en sådan process som man får syn på om man läser hans resonemang idag.
Det är särskilt träffande just nu, när vår omvärld under de senaste åren av allt att döma har gått in i en period av oförutsägbarhet och instabilitet, där konflikter i olika delar av världen hela tiden har en inverkan på varandra utan att vi riktigt förstår varför eller hur.
Så skulle man till en början kanske kunnat beskriva den ryska invasionen av Ukraina som en isolerad händelse. Men den har med tiden fått efterverkningar på platser som ligger väldigt långt bort.
Till den kopplas såväl kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien, de pågående stridigheterna i Mellanöstern som statskupper i Centralafrika.
Länge var den stora oron att det ryska kriget skulle tjäna som en uppmuntran för Kina att ta till vapenmakt för att uppnå den återförening med Taiwan som landets regering strävar efter – och även om den faran i nuläget inte är akut, är det bara en av alla tänkbara konsekvenser av det händelseförlopp som vi just nu befinner oss i.
Låter det dystert? Det är det förmodligen också – men att förstå den tid vi lever i är viktigt även om det inte råkar vara uppmuntrande.
Det är enbart genom den förståelsen vi kan förbereda oss på vad som kan komma att hända, så att vi inte står med skägget i brevlådan när verkligheten knackar på.
Tyvärr gör vi ofta oss själva en otjänst genom att fokusera intensivt på en sak i taget, och enbart skänka vår uppmärksamhet åt det som pågår på en enda plats just nu; för en tid var minsta framryckning i Ukraina förstasidesstoff, men den rollen har de senaste månaderna tagits över av den israeliska markinvasionen av Gaza.
Båda dessa händelser utgör humanitära katastrofer och politiska risker i sin egen rätt. Men det är inte säkert att vi bättre förstår deras omfattning, deras orsaker eller deras möjliga konsekvenser genom att fokusera så intensivt på varje enskildhet i dem.
För att göra det behöver vi faktiskt ta ett eller två steg tillbaka – och ställa oss frågan vilka konsekvenser detta kan komma att få på sikt för den lilla del av världen som råkar vara vår, och vad vi tänker oss att vi ska göra åt dem.
Den geopolitiska kris vi befinner oss i just nu är nämligen inte bara regional eller lokal – det enda sättet att göra den rättvisa är att beskriva den som global.