Den första egna lyan
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Den hade bara två små fönster som inte släppte in så mycket ljus och vid läggdags satte tidningstryckeriet som låg vägg i vägg igång med sitt dunk-dunk, dunk-dunk. Jag älskade den lilla lyan.
Innan dess hade mina boende bestått av ett kollektiv i Skellefteå, en fräsch lägenhet i Umeå som varken jag eller pojkvännen hade råd att möblera på riktigt, några kontrakt som antagligen inte fastighetsägaren kände till och som aldrig var längre än några månader och ett litet övernattningsrum utan dusch. Så att få bo själv med en spis, ett badkar och en 14-tumsteve gjorde att jag skuttade hemåt efter jobbet.
Hyresgästföreningen räknar efter en undersökning med att det behövs 128 000 bostäder till de unga som vill ha en bostad idag. Nästan hälften av 20-27-åringarna i landet saknar en egen bostad och fler än var femte är mambos.
Jag älskar min mamma väldigt mycket. Men att jag skulle bo under samma tak som henne tills jag är 27 år skulle nog varken hon eller jag tycka var en rolig start på mitt vuxenliv. Och det är inte så att de som behöver bostad blir färre.
Få unga har ett kapital eller en fast inkomst som gör det möjligt att köpa sig ett eget boende utan är beroende av hyresmarknaden och de bostäder som står lediga är ofta för dyra för unga vuxna. Är du student på en högskola eller ett universitet har du förhoppningsvis en lägre hyra i korridor eller studentlägenheter, men är du arbetslös är det värre.
Det saknas bostäder, och det saknas bostäder som är anpassade efter ungas möjligheter och ekonomi. Att stå år i kö i allmännyttans köer för att sen bli erbjuden en trerummare för sex tusen i månaden är inget drömläge. Om inte mamma får följa med till den nya lägenheten också.
Min lägenhet fick jag lämna när jag slutade jobba, den var för dyr för både studiemedel och extrajobb. Jag grät inte, men nog var jag lite sorgsen när jag och vännerna åt fisksoppa i platstallrikar på golvet när alla kartonger var utburna. Nu är jag ganska glad över att jag har mitt nedslitna rum i studentkorridoren i Kalix.
Jag har ett ställe jag kan kalla hemma, och det gör mig lyckligt lottad.