Jag växte upp i ett miljonprogramsområde med en ensamstående mamma med fyra barn. Vi levde på en klent tilltagen kuratorslön och lite änke- och barnpension. Men vi syskon hade en fantastisk uppväxt.
Från första klass gick vi själva till skolan. Det var bara en gräsmatta till skolan. Inom fyra vägar var det helt bilfritt och där inne fanns inte bara skolan och hemmet, utan även affärer, post, bank, konditori, ungdomsgård, kyrka, bygglekplats och alla kompisars hem.
Det var vår lilla värld. Bortom en enda glest trafikerad bilväg hade vi ishallen och utomhusbadet som vi i stort bodde på, på sommaren.
Våra klasskamraters föräldrar jobbade allihop. Någon var professor, andra var läkare och jurister, men de flesta hade vanliga tjänstemanna- eller knegarjobb i sjukvården eller kommunen, på TetraPak eller på någon annan fabrik i närheten.
Vi var – kort sagt – väldigt blandade. Sedermera flyttade vi alla syskon hemifrån och jag fick en hyresrättsetta direkt efter gymnasiet och det gick bra för oss allihop, med universitetsutbildningar och bra jobb.
Jag hörde för ett antal år sedan en professor i nationalekonom som sa att den amerikanska drömmen är lättare i Sverige än i USA.
Nu är ju den amerikanska drömmen att gå från fattig till stormrik, men vad som var vanligare i Sverige än i USA var att kunna gå från fattig till medelklass, d v s göra en klassresa från en generation till nästa.
Nu gjorde inte min familj en social klassresa, men den ekonomiska klassresan var påtaglig.
Avgörande då var en välfungerande välfärd med bra skola för alla, tillgänglig hälso- och sjukvård och välfungerande omsorg i alla livets skeden. Till det ungdomsgårdar, civilsamhället (för oss var det kyrkan) och bygglekplatser.
Vad är då det intressanta med det här? Jo, att den resa min familj fick göra på 70- och 80-talet, blir allt mer sällsynt.
Dagligen ser vi nyheter om unga som slåss för sina ungdomsgårdar. Civilsamhället är inte längre lika tillgängligt för unga, med undantag för idrottsrörelsen. De objektivt mätbara ökande inkomstskillnaderna mellan människor är plågsamt tydliga och utsorterande.
Välfärden blir allt tunnare.
Det är uppenbart att om vi tror på den svenska drömmen, måste vi börja rusta upp förutsättningarna för den igen. Skolan och boendet måste bli blandat igen. Alla välfärdens delar måste finnas där.
De rika klarar sig ändå, men för den ensamstående mamman med fyra barn måste det också fungera. Det gör det allt mer sällan idag. Inget uppdrag är större än det.