"Är det bra mat här?”
”Vet faktiskt inte, jag hämtar bara mat åt andra härifrån.”
Jag hörde ordväxlingen på ett kafé på Storgatan i Luleå. Hon som aldrig ätit där var på väg ut genom dörren med en matkorg i handen. Ensam.
Matbudet tillhör en växande skara arbetare som jobbar med hemleverans från restauranger. Så sett är hon inte ensam.
Ibland går denna arbetsmarknad under namnet gig-ekonomi, ibland plattforms- eller delningsekonomi. Arbetare får, ofta via en app, enskilda ”gig” att utföra. Ett av de kändaste exemplen är företaget Uber, där du genom appen blir kontaktad av folk som du skjutsar i din egen bil.
Den fackliga organiseringsgraden bland anställda i gig-ekonomin är väldigt låg. Det visar LO-rapporten ”De oorganiserade – gig-ekonomin och den fackliga anslutningen” (2018).
Den låga organiseringsgraden beror på en kombination av flera saker, enligt rapportförfattaren Johanna Palm. Osäkra anställningsformer, att de anställda ofta byter arbetsgivare och avsaknad av facklig tradition är några.
Men rapporten lyfter också upp ensamheten som orsak. När de anställda saknar kontakt med såväl varandra som sina chefer förhindras det fackliga arbetet.
Det blir svårare för arbetarna att skapa en kollektiv identitet. Facklig kamp är överhuvudtaget svårt när de man ska kämpa med, och den man ska kämpa emot, är främlingar för en.
Men det är inte bara matbudet och Uber-chauffören som tar skada av ensamheten. Jag hör en bekant berätta hur det tidigare fanns tid att sätta sig för en pratstund med både personal och brukare, som anställd i hemtjänsten. Men idag hinner man knappt med artighetsfraser. Nu styrs vården av filosofin att varje minut måste vara effektiv. Det kallas för New Public Management.
Att sätta sig och snacka är inte effektivt och ska därför rationaliseras bort.
Ensamarbete i handeln är vanligt förekommande, och hos gruppen kvinnor 16-29 år ökar det. Detta är förenat med en rad problem, visar Handels rapport ”Ensam på jobbet” (2019).
Stressen och arbetsbelastningen ökar påtagligt, förklarar utredaren Carolina Uppenberg. Risken blir större för hot, våld och sexuella trakasserier. Det är svårare att få hjälp om något händer. Möjligheten att ta en kort paus för till exempel toalettbesök försvinner. Det gör också det sociala stödet från kollegor, vilket är särskilt viktigt för den som arbetar med kunder eller brukare.
”Det är både tråkigt, ej utvecklande, ger dålig service för kunden att arbeta ensam. Ingen tjänar på detta utom arbetsgivarna”, vittnar en Handels-medlem i rapporten.
I mig sprider sig en rädsla för utbredande ensamhet i arbetslivet. Jag börjar snart se tecknen överallt.
Jag får höra att det inom sotning numera finns företag där man inte träffar varandra. En affärsmodell där den anställda har sina redskap och verktyg hemma. Man får en lista på hus att sota, och har inte tillgång till någon kammare där man kan möta de andra skorstensfejarna.
Sotning innebär ju av naturliga skäl redan en hel del ensamarbete. Desto viktigare då att känna att man kan ringa en kollega för att få hjälp eller tips om det kör ihop sig. Eller bara få prata av sig i slutet av dagen med någon som fattar precis.
Inte heller medelklassen slipper undan trenden. Till exempel frilansar alltfler journalister istället för att bli anställda på en redaktion.
Det slår mig att jag sitter ensam i min lägenhet när jag skriver den här texten. Om jag tar en kaffepaus är mobiltelefonen mitt enda sällskap. Lugn och ro har jag förvisso, men också ovisst och tråkigt.
Tänk dig en framtid där samtliga löntagare utför sina arbetsuppgifter i ensamhet. Där alla kollegor och chefer är anonyma för dig.
De enda tecknen på deras existens är en ruta i en app eller ett schema. De enda du möjligtvis träffar på jobbet är kunderna, vilka du bara får bemöta med påklistrad inställsamhet.
Då skulle vi slutgiltigt bli totala främlingar för varann.