Den som gör en resa har alltid något att berätta, lyder en gammal journalistisk sanning.
Efter två dagar hos den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet i Bryssel kan jag bara hålla med.
Viktigast är att ha blivit påmind om värdet av att det finns ett europeiskt samarbete och ett sammanhang där de europeiska folken kan diskutera och besluta om gemensamma lösningar på gemensamma problem.
Tag hanteringen av pandemin. Det hade betydelse, icke minst för de minsta medlemsländerna, att EU kunde samordna arbetet för att säkra tillgången på vaccin samt genomföra gemensamma upphandlingar av coronatester och medicinsk utrustning.
Eller tag agerandet gentemot Ryssland efter det vidriga angreppet på Ukraina 24 februari. Det spelar roll att 27 EU-länder, stora som små, står upp samfällt, agerar solidariskt med Ukraina och genomför gemensamma sanktioner mot Ryssland.
Eller tag vikten av att EU-länderna samlas i klimatpolitiken och sätter upp målet att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 55 procent senast 2030. Det ger tyngd och kraft åt den gröna omställningen på alla nivåer.
Det blir helt enkelt bättre när 27 EU-länder gör saker tillsammans än att varje enskilt land agerar på egen hand.
Det är så klart ingen enkel resa att vinna en majoritet för sina förslag bland 705 parlamentariker från 27 olika medlemsländer i Europaparlamentet. Både nationella och ideologiska intressen skiftar. Men den som har goda argument för sin sak, är enträgen och äger förmågan att kunna samarbeta med andra kan göra stor skillnad.
Det har också de fem svenska S-ledamöterna visat vid flera tillfällen.
Till exempel hade Heléne Fritzon (S) och de övriga ett tydligt krav när Ursula von der Leyen skulle utses till ny ordförande för EU-kommissionen 2019.
"Den nya EU-kommissionen måste ta fram en jämställdhetsstrategi", markerade S-gruppen.
Så blev det också. von der Leyen lyssnade och tog till sig S-kravet.
Nu finns en EU-strategi för att stoppa könsrelaterat våld, minska klyftorna på arbetsmarknaden, åtgärda skillnaderna i lön och pension mellan könen, uppnå en jämn könsfördelning i politik och näringsliv med mera.
Ett annat exempel är EU:s nya asbestsdirektiv. Den svenska S-gruppen har varit starka pådrivare för att skärpa direktivet, vilket i praktiken betyder att ingen asbest ska kunna hanteras utan skyddsutrustning.
Det handlar bokstavligt talat om livet för byggnadsarbetare, fastighetsskötare och andra yrkesgrupper som exponeras för asbest och större risker för att drabbas av cancer.
Glädjande är dessutom att se hur den konservativa EPP-gruppen (177 ledamöter) och den socialdemokratiska gruppen (145 ledamöter) ofta kompromissar och gör upp med varandra i en god och konstruktiv anda. Inte sällan återfinns även 73 gröna ledamöter och liberala Renews 101 ledamöter i samma breda politiska mittfåra.
Det betyder att de mest högljudda ytterkantspolitikerna både till höger och vänster isoleras från makt och inflytande.
"Den breda mitten", som avgående centerledaren Annie Lööf ofta har talat om, är en realitet i Europaparlamentet.
Det finns en betydligt större förståelse än i Sverige för värdet av breda politiska lösningar.
Det borde vara en tankeställare och lärdom för många inhemska partiaktivister.
En bred koalition med S, C och M hade definitivt varit att föredra framför den starkt högerlutande regering som Sverige fick efter årets val.
Det är ingen överdrift att många i Bryssel höjer på ögonbrynen och undrar vad som hänt i svensk politik när de ser vilket inflytande som ett högernationalistiskt parti som Sverigedemokraterna tillåtits att få.