Coronakrisen ställer brister i vår välfärd och orimliga klassklyftor i blixtbelysning. Men spridningen av det fruktansvärda viruset har också lett till en snabb omorientering på en rad områden.
Det handlar exempelvis om en växande insikt om att marknadstänkandet och resursbristen inom vård- och omsorgssektorn skapar ohälsosamma arbetsplatser.
När Arbetsmiljöverket, strax innan pandemin var ett faktum, inspekterade över 1000 arbetsställen inom äldreomsorgen fick 87 procent krav på sig att åtgärda brister i arbetsmiljön för personalen. Idag smärtar den insikten extra mycket.
Det handlar om de uppenbara bristerna i skyddet när vi blir sjuka. Att vi som enda nordiska land ska ha en inbyggd smittspridningsmekanism, i form av ett karensavdrag, mitt i sjukförsäkringen är naturligtvis inte hållbart.
Karensen i sjukförsäkringen slår dessutom hårdast mot dem av oss som är allra skörast och mot de arbetarkvinnor som står längst ner på klasstrappan.
Det handlar också om de beredskapslager som försvann när Apoteksmonopolet avvecklades och ett ogenomtänkt privatiseringsexperiment sjösattes.
Idag inser de flesta av oss, även de borgerliga politiker som drev igenom det marknadsliberala systemskiftet, att detta gjorde vårt samhälle mer sårbart.
Detta är bara några exempel på områden där viktiga samhällsfunktioner rustats ner. Allt kan naturligtvis inte åtgärdas i ett slag. Men vi kan börja ta steg i rätt riktning.
En del har redan gjorts. Det märks inte minst inom de politikområden som jag jobbar med. Ökade resurser tillförs nu välfärden. Men mer kommer att behövas.
Karenseffekten i sjukförsäkringen har mildrats, genom att den sjukskrivne kan söka ett schabloniserat karensbidrag på 700 kronor. Försäkringskassan har, genom ett rättsligt ställningstagande, mildrat effekterna vid de stelbenta och snäva tidsgränserna i ”rehabiliteringskedjan”. Kravet på läkarintyg har tillfälligt tagits bort de tre första sjukveckorna osv.
Allt detta var nödvändigt. En del av de förändringarna är tillfälliga. Några av dem behöver permanentas. Andra behöver justeras. Men insikten om att ett samhälle som håller ihop är starkare än ett som slits isär tycks växa sig allt starkare.
Inget av detta är dock ödesbundet. Just nu är vi fullt upptagna med att skydda oss mot pandemins mest akuta effekter. Men i slutändan handlar det om hur vi vill ha det tillsammans, vilket samhälle vi vill se växa fram efter att coronaviruset slutat att ta ifrån oss människor vi älskar. Vi kan välja väg ut ur krisen.