Man skulle kunna tro att en valrörelse är ett ganska enkelt fenomen. Där finns åtta stycken riksdagspartier som alla turas om att lägga fram sin politik och de förslag de anser vara bäst för den kommande mandatperioden, och så får väljarna inom sig och sinsemellan bedöma vad som verkar klokast och vem som är mest övertygande.
I en sådan modell finns det utrymme för politisk retorik, för övertygelse och för övertalning – men allt det är i så fall en fråga om hur skickliga partierna är på att lägga fram de förslag som de själva bär närmst hjärtat och är allra mest övertygade om.
Detta är dock inte allt som en valrörelse är. Det har man under de senaste månaderna och – i intensifierad takt – märka på ett parti som Kristdemokraterna
De har nämligen gjort det till en strategi att lägga fram förslag och säga saker vars huvudsakliga avsikt vare sig är att de ska bli konkret politik eller ens att folk ska bli övertygade om att rösta på dem.
Det är allt som oftast fråga om radikala förslag och uttalanden, som gör väldigt många människor arga på dem. Det kan vara att partiledaren Ebba Busch ifrågasätter hur andra människor väljer att uttrycka sin sexualitet, eller hårresande idéer om DNA-testning i polisiärt syfte av dem som ankommer till landet.
Det gör förstås människor upprörda, och många känner ett behov av att uttrycka sin ilska, sin frustration och hur bekymrade de är.
I sig är det rimligt – men det innebär också att den kristdemokratiska finten har lyckats. För under hela den tid vi talar om just detta, har de inte talat om att till exempel stärka den svenska A-kassan eller vad vi ska göra åt problemen i den svenska skolan
I stället har man talat om Kristdemokraterna, som även om det inte är på något positivt sätt har lyckats ställa sig i mitten av svensk politik, framstå som mer betydelsefulla än de i själva verket är och sätta agendan för vad alla andra känner sig tvungna att tala om.
Ibland sker det nästan övertydligt medvetet för att förflytta fokus från en fråga till en annan – så var det inget sammanträffande att just som folk med rätta började ifrågasätta hur Kristdemokraternas toppskikt egentligen ställer sig i abortfrågan, så lanserade partiet idén om kemisk kastrering av våldtäktsmän.
Den som ville och var hågad skulle kunna roa sig med att fundera ut vad nästa högerradikala utspel från Buschs sida kommer att vara – eller åtminstone hädanefter följa valrörelsen med det i åtanke.
Ännu klokare vore dock att ta det med ro, och låta de kristdemokratiska stridstjuten klinga ut utan några förstärkande ekoeffekter.
Det börjar nämligen bli rätt länge sedan partiet hade något reellt och konstruktivt inflytande i svensk politik.
I jakten på stödröster har de alienerat sina egna kärnväljare och förtroendevalda, och eftersom de har klippt banden till sina egna politiska och moraliska övertygelser är partiledningen i nuläget förmögna att säga precis vad som faller dem in.
De för en politik utan sammanhang, som enbart går ut på att så ofta som möjligt ta sig så högt upp i nyhetsflödet som det bara är möjligt.
Det kanske kan vara underhållande, men det är framförallt väldigt tröttsamt. Och i stället för att diskutera deras senaste infall, kanske ett förslag vore att diskutera just permanentandet av A-kassehöjningen som Socialdemokraterna har föreslagit.
Det skulle nämligen vara väldigt spännande att höra hur pass överens oppositionen är om att de ska säga nej till den – eller om det är ännu en av dessa frågor där de helt enkelt inte har någon politik.