Om man frågar SCB, Statistiska Centralbyrån, är den allra största svenska importvaran bilar och andra fordon. Därefter följer mineralolja, framförallt i form av drivmedel, och andra elektroniska apparater.
Det är turordningen om man räknar den i kronor och ören. Men om man vänder en smula på perspektivet, skulle man kunna argumentera för att den största och allra viktigaste svenska importvaran i själva verket är idéer, tankar och ord.
Globaliseringen är inte enbart en monetär eller industriell process – den är också en intellektuell process, och i den är vi nästan alla delaktiga.
Vi lyssnar på podcasts, ser filmer och tv-serier och läser böcker som kommer från andra platser, men hjälper oss att forma våra egna idéer om världen.
Visst importerar vi politik också. Det märktes inte minst i valrörelsen, där det finaste en svensk politiker kunde säga om ett förslag på det kriminalpolitiska området var att det från början var danskt.
För det mesta är detta utbyte någonting som gagnar oss, och gör vår tillvaro rikare, mer intressant eller effektivare än tidigare. Men motsatsen sker förstås också – och ett exempel på detta är när den nyblivne skolministern Mats Persson (L) häromveckan skrev en debattartikel i Expressen.
Persson hade tittat på Kalla Fakta i TV4, och fått upp ögonen för det som på svengelska kallas för ”cancelkultur” – i korthet att man i forskningssammanhang undviker ord, uttryck eller tankar som skulle kunna vara stötande för någon som hör dem.
Mot detta tog utbildningsministern till brösttoner. Han skulle genast tillsätta en utredning, och benhårt försvara tänkandets och yttrandets frihet i den akademiska miljön.
Gott så. Brösttoner är gratis, och utredningar är också ganska billiga. Men om utbildningsministern hade varit mer intresserad av att utföra sitt uppdrag hade det kanske varit bättre om han i stället för att hämta sin inspiration från Kalla Fakta och från den amerikanska kulturkrigsdebatten hade vänt sig till högskolorna själva och frågat vad som hindrar dem från att utföra sitt arbete.
Det är nämligen ytterst få verksamma akademiker som upplever detta som ett allvarligt problem på svenska universitet och högskolor idag. De har andra, och viktigare problem att brottas med.
För att ta ett par exempel skulle man kunna nämna de lokalhyror som ständigt sväljer allt större delar av lärosätenas anslag, och som belamrar institutionerna med mängder av planering och administration.
Man skulle också kunna ta upp det faktum att många kurser – särskilt inom humaniora – lider av en kronisk brist på seminarie- och undervisningstid, och i stället ofta förvandlas till rena läskurser.
Kanske skulle de också nämna de osäkra anställningsformerna för många – och allra mest bland unga – forskare, som säkerligen är en bidragande orsak både till att begåvade människor söker sig därifrån och till att de som stannar inte sällan drabbas av psykisk ohälsa vid något tillfälle i sin akademiska karriär.
Till sist skulle man också kunna ta upp det problem som många undervisande vittnar om – nämligen att de elever som kommer från det stora borgerliga friskoleexperimentet för varje år blir allt sämre på att läsa, skriva och förstå innebörden av självständiga studier.
För att göra något åt sådana problem behöver man göra mer än att titta på tv och ta till brösttoner i en debattartikel.
Av en regering krävs mer än oppositionspolitik på sandlådenivå. Eller är utbildningsministern lika oförberedd på sitt uppdrag som en betygsinflationsdrabbad förstaårsstudent?