De konservativa vann valet i Storbritannien för en vecka sedan. Det blev en riktig brakseger för Boris Johnson som nu styr parlamentet med en majoritet på 40 mandat.
I skrivande stund verkar det som att premiärministern kommer få igenom sitt brexitavtal till slut och att Storbritannien därmed går ur EU tidigt nästa år.
Det brittiska valsystemet är en del av förklaringen. Majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså att den kandidat som får flest röster i varje valkrets blir det områdets ledamot i parlamentet, är tänkt att leverera starka regeringar och det fungerade den här gången.
Johnson fick 53 procent av parlamentets ledamöter med bara 43 procent av folkets röster.
Systemet gjorde också att ungefär en fjärdedel av väljarkåren taktikröstade på ett annat parti än det de egentligen tyckte bäst om.
Ett par mönster går att urskilja i resultatet.
För det första gjorde de konservativa sina största procentuella ökningar i områden där många var för Brexit i folkomröstningen 2016. Partiets väljare angav också Brexit som sin viktigaste politiska fråga. För Labours väljare var sjukvården viktigast, därefter kom ”att stoppa Brexit”. Frågan om att lämna EU har verkligen skakat om politiska lojaliteter och splittrat landet.
För det andra syns nya mönster i hur medborgarna röstar baserat på utbildningsgrad och ålder. Labour lockade yngre och mer välutbildade väljare än tidigare, medan de med låg utbildningsgrad gick över till de Konservativa.
Skillnaden syntes framför allt i småstäder, som svängde till det konservativa partiet. I åldersgruppen 18-24 röstade 54 procent på Labour, bland 65-plussare låg siffran på så få som 18 procent. De unga gillade partiets vänstersväng.
Faktum är att en stor del av de brittiska väljarna tyckte om Jeremy Corbyns politik. De nya, radikala politiska förslagen gick hem hos folket: opinionsundersökningar visade att en majoritet tyckte om partiets förslag om högre skatter för de som tjänar allra mest, åternationaliseringarna av järnvägar och vattenledningar och idéerna för att få in fler arbetare i företagsledningar.
Hur kunde Labour då förlora så stort? Förklaringen ligger i trovärdigheten. Corbyn själv var impopulär (vilket delvis måste förklaras med att han blivit exceptionellt hårt attackerad och felaktigt representerad i media enligt en studie från London School of Economics).
De flesta väljare trodde inte heller att partiets program skulle kunna bli verklighet, åtminstone inte utan skattehöjningar för vanligt folk.
Det spelar ingen roll hur bra ett politiskt program är om ingen tror att det kommer genomföras. Labour lärde sig den hårda vägen.
Förhoppningsvis kan partiet välja en ny ledare i början av nästa år och komma igen i valet 2024. Tyvärr kommer spåren av Boris Johnsons politiska bärsärkagång vara svåra att sopa igen.
I Sverige bör Socialdemokraterna titta noga på vad som hände i Storbritannien. Våra länder har alltid haft mycket gemensamt – både kulturellt och i vår något tveksamma inställning till EU-samarbetet. Inför nästa svenska val lär den socialdemokratiska partiledaren dessutom brottas med samma stora trovärdighetsproblem som Labour.
De som röstade på Socialdemokraterna i det nationella valet 2018 fick något annat. Kompromissen Januariavtalet slöts i ett gott syfte, men det förändrar inte det faktum att partiet spenderar en mandatperiod med att genomföra allt annat än sin egen politik.
Det kommer bli en stor utmaning att motivera varför medborgarna ska rösta på ett socialdemokratiskt partiprogram 2022. Ska partiet ha en chans, ska de nog börja besvara frågan redan nu.