– Att skälla på bankerna för att de tjänar pengar är som att skälla på intjäningsförmågan hos det företag där man själv står på lönelistan. Fast värre.
Skriver Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet, i en ledare (21/7) där han försvarar bankernas vinster.
Under andra kvartalet i år uppgick de fyra storbankernas sammanlagda vinst till hela 24,3 miljarder kronor.
– Swedbank är ingen fiende för ett samhälle som vill växa, skriver Widar Andersson. När det går bra för de stora och rejäla bankerna så går det nämligen som oftast bra för Sverige.
Andersson har rätt i att bankerna inte är några samhällsfiender.
Starka banker som servar hushåll och företag är grundläggande för en väl fungerande ekonomi. Att man samtidigt genererar uthålliga vinster på rimlig nivå är inget att säga om.
Men parallellen mellan andra företag och banker är på flera sätt missvisande.
Banker är nämligen en särskild sorts företag. Privata tjänsteföretag i samhällets tjänst, skulle man kunna säga.
Därför finns all anledning att hålla ett kritiskt öga på branschen. Och för socialdemokrater att fundera över hur bankernas servicefunktion ska stärkas och hur tendenserna till spekulation och miljonbonusar kan motverkas. Inte okritiskt applådera ökande vinster.
Medan andra storföretag bara påverkar en bråkdel av samhällsekonomin så spänner de fyra storbankernas verksamhet över hela landet och hela ekonomin.
De fyra storbankerna är systemkritiska. D v s om de skulle hamna i kris riskerar hela samhällsekonomin att komma i gungning.
Det är därför som samhället griper in när bankerna är illa ute.
I andra branscher vet ledningen att hela företaget går omkull om man tar för stora risker.
I bankerna ger högt risktagande chans till högre vinster och högre bonusar till ledning och anställda.
Och skulle det gå illa vet man att samhället plockar upp notan och räddar banken.
Bankernas höga risktagande före finanskrisen ledde, enligt finansminister Anders Borg, till att Sverige var ”mycket, mycket illa ute”. Tack vare statens garantier hölls bankerna under armarna och grunden lades för återhämtningen.
Mot den bakgrunden är det rimligt att vara kritiskt ifrågasättande när vinstfesten tar fart igen så kort tid efter samhällets avgörande stödinsatser.
Eftersom bankernas vinster till stor del bestäms av skillnaden mellan in- och utlåningsräntor och av avgifter för fonder och tjänster är de en angelägenhet för alla svenskar. Och våra intressen är på viktiga punkter annorlunda än bankernas.
Vinsten i sig är inte problemet, utan hur den uppkommit.
Om vinsterna uppkommit som följd av alltför höga boräntor och fondavgifter finns all anledning att skälla på bankerna för att de tjänar pengar. Om bankerna sätter verksamheten i fara genom alltför riskfyllda affärer finns all anledning kritisera.
Vad som är bra för bankerna är inte alltid bra för landet.