När Bo Widerberg en gång fick frågan om varför filmfestivalen i Cannes är så åtråvärd, lär han ha svarat att ”vi arbetarklasskillar kan aldrig få nog av blommor i cellofan och doften av dyr parfym”.
Jag älskar det ständigt närvarande klassperspektiv som präglar Widerbergs konstnärskap. Och nog känner man igen sig, känslan av att få access till glamour och bladguld fast man egentligen inte alls hör hemma där. Små, avgränsade klassresor har sina förtjänster.
För min egen del är det inte filmfestivaler vid Medelhavet som attraherar. Nej, jag föredrar filmfest i arktiskt klimat: Tromsö i januari är oslagbart. Delvis tack vare vädret. Jag gillar vinter. Men nog så viktigt: jag känner mig hemma i Tromsö. Och nästan oavbrutet bortkommen i Cannes.
Att avläsa klass och bakgrund i mänskligt beteende är inte så svårt. Minns när jag som ung och ovetande utsattes för ett test, som jag klarade galant: ”du mosar potatis med gaffeln och öser sås ovanpå!” utbrast middagsvärden förtjust. Se där, det sitter i detaljerna. Det där mosandet är ju en garanti för att få i sig det godaste.
Jag älskar god mat. Och dryck. Det intresset har fört mig till platser och sammanhang där jag inte känner mig som hemma. Visst finns det en slags revansch i att sitta på bästa krogen och äta ”les escargots à la provençale”, sniglar alltså. Förtjusningen över ett glas Châteauneuf-du-Pape går inte att ta miste på.
Min poäng är att jag har rätt att äta och dricka här precis lika mycket som någon annan. Bara man betalar för sig.
Osäkerheten över att inte hålla glaset rätt, ta fel bestick och inte kunna bete sig tillräckligt avslappnat och världsvant har jag med åren lärt mig att högaktningsfullt strunta i. Men det är inte alla förunnat.
Många avstår operabesök och ”fine dine” på krog för att man inte behärskar uppförandekoderna. För visst syns det utanpå vilka som fötts med eller utan kulturellt kapital. Frågan om klass är mer mångfacetterad än pengar.
Klassresor är intressant. Vill man fördjupa sig i ämnet finns det otaliga böcker och filmer (Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” inte minst!) men jag vill rekommendera Anneli Jordahls bok ”Klass – är du fin nog?” och som svar på frågan: klart jag är.
En sval Chablis i all ära – finns det något bättre än ett rejält paltkok? Och såklart är min mammas bäst. Nattmackans rolls-royce är och förblir knäckebröd med kylskåpskall falukorv och ett glas mjölk. Bon appétit!