Bloggarna är inte bara underhållning
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Enligt SOM-institutet läser var femte svensk en blogg varje vecka, och det ökar hela tiden. Inte är det konstigt, för här finns de upplevelser som jag annars söker i min bokhylla.
Här finns historierna som aldrig kommer att bli böcker. Och de bloggar som blir böcker till slut - blokar. Här får jag en inblick i människors liv som jag aldrig hade fått annars. Om ett pars kamp för att få barn med ständiga besvikelser och ett ständigt hopp. Om en tjej i grannkommunen som är en ung, ensamstående mamma och kämpar för att livet ska gå ihop.
Här möter jag kvinnan som brände sönder sina händer, killen som inte vet vad han ska göra med sitt liv efter gymnasiet, experten på juridik eller den kända journalisten som är på jakt efter kärlek.
Det är spännande men inte alltid bra skrivet. Inte alltid tillrättalagt, och ibland inte ens självutlämnande. Men det är någon som vill skriva något och ger mig möjlighet att få en inblick och förkovra mig. Ett sätt att mötas men inte träffas. Och det finns ett utbud som vida överstiger min boksamling.
Bloggarna är inte bara underhållande, utan att de når människor snabbt och personligt gör att de blir en maktfaktor. Försök gå på stan och köpa skorna som modebloggaren höjt till skyarna och du märker att de tog slut samma dag som inlägget publicerades. Och bloggarna är inte bara ett sätt för politiker att nå väljare, utan rätten att få berätta sin historia finns nu på de mäktigas dagordning.
Europaparlamentets industriutskott har tagit beslut om att ingen kan stängas av från sin internetanslutning utan ett domstolsbeslut. Diskussionen i de svenska bloggarna verkar mest handla om ett sådant domstolsbeslut ska få tas över huvud taget, eller om EU ska lägga sig i tillgången till internet. Beslutet som sådant är en viktig markering för att alla ska få berätta sin historia eller ta del av andras.
Vill man inte läsa en hel bok, så kan man välja de kortare versionerna. Fast nu verkar mikrobloggen twitter, för de som berättar hela historien i en mening, redan vara inaktuell och i stället gör nanobloggen sitt intåg.
Där bloggar de som är trötta på ordbajseri, för varje meddelande ska rymmas i ett enda ord. Svårt? Ja. Men det är ett härligt sätt att bli kär i det svenska språket.
Den här krönikan skulle i nanobloggen lyda: Blogghyllning.