Låt oss börja med att konstatera det uppenbara: Valresultatet var en besvikelse. Det säger jag inte som socialdemokrat, utan som väljare och som medborgare. Vårt block vann valet, men det var inte en seger för någon.
För visst kan enskilda partier glädjas över upp- och nedgångar, åt procentenheter hit eller dit eller relativa vinster – men det är ur ett lite större perspektiv faktiskt kattguld; visst glittrar det, men det är ju inte värt någonting.
Valresultatet sade oss nämligen ingenting som vi inte redan visste. Och det som det framförallt sade är någonting vi har vetat länge utan att låtsas om det: De svenska väljarna är splittrade.
Vi är oense om vilken regering vi vill se i framtiden, och vi är oense om vilken politik vi vill att den regeringen ska föra. Kanske är vi till och med oeniga om hur vi vill att politik ska föras.
Det är därför valresultatet är en besvikelse – det gav inget tydligt utslag åt något annat håll än åt den fortsatta splittringens.
Det är märkligt. För lika stor som splittringen är på partipolitikens område, lika liten är den när det kommer till de värderingar som människor i det här landet bär med sig i sin vardag och till det samhälle som de vid slutet av dagen vill se oss bygga tillsammans.
Visst finns det en oenighet om hur det här samhället ska komma till stånd – och inte minst om vilka politiska företrädare som är bäst lämpade att göra det – men det är en oenighet som handlar om metoder, och väldigt sällan om mål.
Det verkar helt enkelt som att den fråga som ställs till oss som väljare var fjärde år är fel ställd. Därför behöver såväl vinnare som förlorare i det här valet byta både frågeställning och förhållningssätt till varandra. I stället för att fråga vad som skiljer dem åt, måste de ställa sig frågan vad som förenar dem.
Vad är vi överens om? Vad är det vi vill göra? Vad är våra prioriteringar? Det är frågor man kommer att behöva ställa, och i stället för att med hjälp av dem försöka snickra fram ett regeringsalternativ inom blocken kommer man att behöva titta bredare än så.
För om det när allt kommer omkring finns ett tydligt utslag i det här valresultatet, så är det att blockpolitiken är död. Den är en återvändsgränd, som vi måste våga vända om ifrån – oavsett om vi vann eller förlorade några procentenheter i just det här valet. På lång sikt är det den enda vägen framåt.