Ulf Kristersson (M) har länge trott sig ha ett trumfkort i den här höstens val. Det är vad han kallar för enigheten i det samlade högerkonservativa blocket, och att de därför utgör ett trovärdigt regeringsalternativ.
Det har alltid varit en smula komiskt, med tanke på att Liberalerna nyss stöttade en socialdemokratisk regering och att Kristersson själv nästan lika nyss lovade dyrt och heligt att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.
Men låt gå för den saken – det går inte att komma ifrån att väljarna längtar efter stabilitet efter en turbulent mandatperiod, och de kan ju faktiskt ha börjat komma överens med varandra sedan dess.
Just ”överens” är det ord som Moderaterna har valt för årets utomhuskampanj. Den presenterades häromdagen, och fokuserar på 11 punkter där de menar att M, KD, L och SD är överens – medan de rödgröna inte är det.
Det är en lista som, hur man än betraktar den, måste vara en besvikelse. Tre av punkterna handlar om att brottslingar ska sätta i fängelse, två av dem om att värna skatteavdrag som ingen planerar att avskaffa.
De gillar kärnkraft också, även om de inte riktigt vet hur de ska trolla fram den, och utöver det finns några löst hållna punkter om att det ska löna sig att arbeta och vara enkelt att driva småföretag och ett par symboliska löften mot invandring och integration.
Det är nästan så att man efter att ha gått till listans botten vill börja om från toppen igen, eftersom man undrar om detta verkligen är allt de kan vara överens om.
Till och med högerkommentatorerna är besvikna, och Svenska Dagbladets ledarsida skriver att. ”De elva punkterna är som glesa hårstrån kammade över en skinande flint, de framhäver mest allt som saknas.”
Det är roligt sagt – och det är sant. Var någonstans i denna lilla inköpslista står det egentligen att finna en ny vision för Sverige? Går det att av den förstå vad de vill göra för någonting, eller ens varför de vill byta ut regeringen?
Ett återkommande problem under den gångna mandatperioden har varit oppositionens märkliga svaghet. De har gång på gång misslyckats med sina försök att fälla regeringen och bilda en ny, och inte kunnat formulera ett politiskt alternativ eller ens bidra till en spänstig politisk debatt.
Allt de gör är att reagera på det som redan har hänt, och försöka gripa de tillfällen som bjuds. Det är en opportunistisk typ av politik som inte imponerar, men som kanske fungerar så länge man är i opposition och inte behöver ta ansvar för sina beslut.
Att regera är däremot någonting helt annat – och ska man lyckas med att göra det, så måste man faktiskt vara överens om mer än 11 punkter som mest av allt ser ut som mötesanteckningarna från lokalföreningen i ett ungdomsförbund.
Det är förvånande, men tydligen bidde det inte mer av oppositionen än så. Och om de är överens om detta, så återstår minst sagt en del som de är oeniga om.
Så sent som under tisdagen uttalade sig Liberalernas partisekreterare om att de förutsätter att de själva kommer att sitta med i en högerregering – någonting som Ulf Kristersson inte öppnat för, och som Sverigedemokraterna lägger in sitt veto emot.
Det är uppenbart att den som röstar på högern inte bara köper grisen i säcken – utan också får vara beredd på en mandatperiod fylld av prestigestrider och konflikter inför öppen ridå. För en fotbollstränare kanske det räcker med att ta ut elva spelare till match – men under fyra år kommer en svensk regering att behöva enas om betydligt fler och svårare beslut än så.