En framgångsrik politiker måste vara omtyckt. Samtidigt finns det kanske ingen sämre politiker än den som till varje pris vill vara just omtyckt.
Det är en av de paradoxer alla de som verkar i den representativa demokratin har att brottas med – och det är viktigt att skilja den där viljan att vara just omtyckt från det som brukar kallas för populism.
Populisten säger kanske det människor vill höra, men han – oftare än inte är det just en ”han” – ger för det mesta blanka fan i huruvida han blir omtyckt eller inte; han lever på att väcka starka känslor åt det ena eller andra hållet, inte på att behaga.
Den rollen spelas i svensk politik skickligt av Jimmie Åkesson (SD) – och för landets och hans egen del är det olyckligt att rollen att vilja bli omtyckt har kommit att falla på statsminister Ulf Kristersson (M).
Inför Frankrikes president Emmanuel Macron statsbesök i förra veckan lade statsministerns kansli ut en video av Kristersson, som milt skämtsamt och på rätt knackig engelska förklarar svenska egenheter som ”köer” och ”fika” för gästen.
Det hela var ganska genant – och inte bara för att skämten kändes som om de var hämtade från ett SVT-manus på 90-talet, utan också för att det hela hade något så vädjande över sig: ”Här är jag. Se mig. Jag bjuder på mig själv och på mitt lilla land.”
På den franska reaktionen behöver vi inte fundera närmare. De har säkert tålamod med både ett och annat.
Men värre är att statsministern helt opåkallat gjorde sig själv till åtlöje inför sin hemmapublik, just när det är den han försöker tilltala.
Det tyder på dåligt omdöme hos människorna han arbetar med, som antingen måste ha kläckt denna idé eller inte satt stopp för den – och det tyder också på en statsminister som är så trött på sina låga opinions- och förtroendesiffror att han är beredd att testa vilka knep som helst för att lyfta dem.
Det är en farlig väg, som om den inte avbryts leder till en ren behagsjuka hos en politiker – och den vägen är egentligen inte ny för Kristersson.
Han har en mångårig vana av att säga vad han tror att just den han pratar till just då vill höra – oavsett om det överensstämmer med sanningen eller inte.
Så gör inte populister. Men så gör behagsjuka politiker.
Det är inget sätt att bygga förtroende på – och just det gör en statsminister som Ulf Kristersson så sårbar, och så oerhört lätt att kontrollera för en skicklig populist som faktiskt klarar av att väcka starka känslor utan att hela tiden bekymra sig för vad folk ska tycka om dem.